Jag tror att många skulle kalla mig för en temperamentsfull person, i alla fall de personer som känner mig väl. Mina vänner och klasskompisar brukar ofta kommentera att det alltid är lätt att bedöma hur jag mår eller vad jag tycker genom att endast se på mig. Mitt ansikte och och kroppsspråk säger tydligen allt.
Om jag är ledsen, irriterad eller tycker att något är fel – det syns, även om jag själv inbillar mig att jag är otroligt diskret. Tack och lov har jag inte planerat en karriär som skådespelare. Att vara påverkad av känslor, och ibland lite dramatiskt, kanske inte låter som det mest charmigaste draget man kan besitta. Men jag har noterat vissa fördelar med detta som kan gynna min omgivning så väl som mig själv.
Ifall känslorna kommer som ett slag i magen och fyller hela kroppen med sådan kraft att man inte kan tänka på något annat än den känsla, utan måste bearbeta den nu nu nu, då tar det inte länge innan toppen sakta jämnas ut och man kan lämna känslan. Plötsligt känns det inte så farligt längre och den rationella sidan får träda fram.
Livet är orättvist. Människor säger klumpiga saker, sårar, gör misstag. Men det lönar sig alltid att förlåta istället för att packa ner bitterheten i ryggsäcken och bära på den som en skavande rem. Jag har en gång i mitt liv gått omkring med den extra tyngden i min ryggsäck en lite för lång stund. Nu i efterhand känner jag inte alls att det var värt det. Det var mest tråkigt, tog mer energi och lämnade svidande skavsår.
Det är kanske inte så dumt att påminna sig själv om orden jag brukade skriva i minnesböcker på lågstadiet, men som jag inte riktigt förstod ännu då. Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta.
