”Är ni rädda?”, frågade min föreläsare.
Han ställde frågan efter en väldigt analytisk diskussion om mediabevakningen under attentatet. Vilka medier lyckades, vilka gjorde ett sämre jobb, en diskussion fri från känslor. Men plötsligt avbröts den och vi var tvungna att känna efter. Vi tittade osäkert på varandra. Mitt spontana svar var ”ja, jag är rädd. Räddare än tidigare”. Men det är inte sant.
Förövaren har inte påverkat mig. Eller snarare, attentatet har givetvis påverkat mig, men inte lika mycket som stockholmarna har under veckoslutet. Den kärlek och solidaritet som stockholmarna visade varandra är något helt otroligt, ett bevis på att våra olikheter inte står i vägen när vi verkligen behöver varandra. Det kan ingen ta ifrån oss. Och det kommer jag att ta med mig från veckoslutets händelser.
Om en vecka ska jag till Stockholm. Ännu på lördagen hade jag många ”tänk om”-tankar som spökade i mitt huvud. Men de är borta nu. Jag kommer att gå längs med Stockholms gator och känna mig tryggare än någonsin av stockholmarnas värme och medmänsklighet.
