Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Av kärlek till människan

12 Apr , 2017, 13.05 Mia Anderssén-Löf

 

Stilla veckan går inte som på Strömsö för mig. I natt kom jag på att det ju var idag barnen skulle gå Easter Scavager Hunt på dagis och vara utklädda till påskharar, kycklingar och påskhäxor. Och det hade jag glömt. Min kalender ligger begravd någonstans under avhandlingslitteraturen och mina e-postkonton svämmar över. De två sista veckorna har varit de hittills intensivaste med min avhandling. Till all lycka råkade jag ha ett ark tjockt filttyg som på en halvtimme förvandlats till ett par haröron. Och till all lycka är min treåring ingen konstkritiker.

Men efter den här arbetsdagen ska jag börja ett nytt, hälsosamt och ordningsamt liv. Jag vet inte för hur mångte gången. Men jag tänker att det väl är en slags nåd det också – att unna sig optimismen att tro det, den här gången också.

Medan jag satt där i midnattsmörkret och klippte och limmade haröron tänkte jag på Gud. Vad gör man inte för sina barn.

Idag, på dymmelonsdagen, berättar kyrkohandboken om när Jesus dömdes till döden. Jag undrar om det vände sig i magen på honom, när han hörde orden. Dömd till döden. Alea iacta est. Om han hade velat hade han väl, fram till den punkten, kunnat övertyga dem. I Bibeln finns ju många exempel på den förmåga Jesus hade att ge svar som avväpnade, avslöjade – som fick hjärtan att antingen öppnas eller stängas. Men vem lyssnar väl på en dödsdömd? Efter att domen är avkunnad, vem var han då i människornas ögon? En brottsling. En nobody.

För alla var det i och för sig inte så. Vid avrättningsplatsen fanns t.ex. en officer, som plötsligt insåg: ”Den mannen måste ha varit Guds son”. Där fanns också män och kvinnor, som följt Jesus ändå från Galileen och nu var förtvivlade. Och där fanns en annan dödsdömd, som intygade: ”han har inte gjort något ont.”

Man kunde kanske säga att det fanns de på plats som tänkte kritiskt, som såg maktkampen inom etablissemanget, som såg instabiliteten i den politiska situationen, som såg den manipulation och sociala dynamik som fick horder av människor kräva Jesu död. Det fanns de som såg, förstod och kanske kände på sig att Jesus inte var en i mängden av korsfästa män i Jerusalem och i Mellanöstern. Men ändå gick det inte att stoppa utvecklingen. Jesus kunde ju ha gjort det, men han hade ju ett mål för ögonen – att ge sitt liv i människans ställe.

Passionsberättelsen har en betydelse i mitt liv som ord inte gör rättvisa. Därför är det också svårt att dra paralleller mellan den och det vardagliga liv jag lever, den tid och kontext jag lever i. Jesu dom, död och uppståndelse är ju grunden för mitt liv, Jesus som person är en kraftkälla inom mig.

Men jag tänker ändå att alla paralleller, jämförelser, bildspråk eller metaforer som kan öppna ögonen för Guds kärlek till människan är bra. Jag vill inte låta passionsberättelsen halka ur mitt grepp därför att den är avskild, så helig. Jag vill inte bara förståndsmässigt förhålla mig till den, jag vill – i den mån jag klarar av det – ta in den, känna in den. Och för att göra det, måste jag närma mig den med ord och bilder som jag kan relatera till.

Och då är det människan Jesus och förhållandet mellan Gud och Jesus, far och son, som bäst öppnar passionsberättelsen för mig. Jag snubblade t.ex. över ett bibelord häromdan, där Gud sa: ”Detta är min älskade son.” Vilken vånda det måste ha varit för Gud att ålägga Jesus att ge sitt liv för människan skull. Vilken vånda det måste ha varit att se honom ta sig an det. Och hur orden måste ha huggit som knivar, när Jesus ropade från korset: ”Varför har du övergivit mig!?”

”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den och allt uthärdar den”, står det om kärleken i Kärlekens lov. Är det inte talande, att alla de här påståendena handlar mer om nöd än om lust, mer om motgång än om framgång? För vad är det som kärleken bär, om inte bördor? Vad är det som kärleken uthärdar, om inte lidande? Varför skulle kärleken behöva hoppas och tro, om det inte också fanns orsak att tvivla och misstro?

Jag vet, dehär tankarna förtar liksom det romantiska skimret, och allt har sin tid. Men kärlek är mer än skimmer –  kärlek bär både nöd och lust. Passionsberättelsen berättar om en kärlek som bar ända in i döden. Och tillbaka till livet igen.

, , , ,

Läs också

2 kommentarer

  1. Raoul skriver:

    Trosfrågor kan vara mycket obegripliga och svåra att finna logiska svar på, men här i Finland bör vi nog kunna, oberoende av livsåskådning, vara överens åtminstone om att det i dag är torsdag. Detta oberoende av vilken gud vi personligen då möjligtvis vill hylla. Kanske Asaguden Tor, eller den kristna gudens sista nattvard på skärtorsdagen.
    I dag står nämligen meningarna: ”Idag, på dymmelonsdagen, berättar kyrkohandboken om när Jesus dömdes till döden. Jag undrar om det vände sig i magen på honom, när han hörde orden. Dömd till döden. ”, att läsa på sidan 2 i pappersupplagan av HBL.

  2. Mia Anderssén-Löf skriver:

    Bäste Raoul, inlägget du kommenterat är publicerat på denna blogg onsdagen den 12 april. I papperstidiningen publiceras ibland blogginlägg från denna och andra av Hbl:s bloggar, då med en viss fördröjning. Om du vill läsa inläggen samma dag de publiceras är du varmt välkommen att följa denna blogg på den här adressen, som jag ju märker att du hittat fram till.

    Men det var visst Martin Luther som sa att vi kristna borde leva som om det var Långfredag igår och påskdag idag. Som kristna bär vi alltså med oss kyrkoårets alla händelser varje dag. Så jag hoppas att du fann något tänkvärt i inlägget också nu i efterhand.

    Varma påskhälsningar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *