”Av jord är du skapad…” fick vi höra på Askonsdag. Det är vår verklighet. Men orden handlar om mera än bara förgänglighet. De handlar också om var vi är hemma. Beror vår ekologiska kris kanske på att vi inte mera har fötterna på marken? I konkret (det är ju ofta kallt här) och överförd betydelse? Att vi har glömt var vi är hemma? Och den ekologiska krisen är därför också en andlig kris? Eftersom andligt och kroppsligt inte går att skilja? Vi vill höja oss över grus och stoft. ”Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.” (Psb 82)
Har vi ett allvarligt attitydproblem? Grus? Stoft? Smuts? Visst vill man ha rent hemma. Men det finns väl skillnad mellan renhet och sterilitet? Trädgårdodlarens lycka i att få händerna ’skitiga’ är en fingervisning för något annat.
Hur kan jag lära mig att höra det fina i ”av jord är du skapad”? Sedan livet krupit upp på land har levande varelser byggt på och bidragit till Jordens levande hud och sig ständigt förnyande ansikte. Miljarder grannar i min trädgårdsplätt, park eller närskog (ja, de där riktigt små grannarna är ganska många) jobbar hårt för att hålla livet igång och väntar på att jag intresserar mig för dem och alla vårs hemvist.
