Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt

Makt och maktmissbruk

15 mar , 2017, 15.54 Mia Anderssén-Löf

 

Jag älskar böcker. Eller rättare sagt, jag älskar tankar. Och böcker är fulla av dem. Just nu läser jag Jesper Juuls Här är jag! Vem är du? Om närvaro, respekt och gränser mellan vuxna och barn. Bara den titeln avslöjar ett förhållningssätt som jag också vill odla – att gränser inte bara dras av föräldrar för barn, utan att också barn har sina gränser som föräldrar har att lära känna och respektera.

Men det är en paradox, att det som tydligast berättar för oss att våra gränser överträtts, eller att vi överträtt andras, är att de gör ont. Att någon blir obekväm. Att någon tar illa vid sig. Att konflikter uppstår.

Jag har just satt punkt för en andakt om Passionsberättelsen, om Jesu lidande, död och uppståndelse. Och det har slagit mig, när jag har jämfört de fyra skildringarna i evangelierna, hur många inre och yttre konflikter som ryms i den. Jag tänker till exempel på hur Jesus kämpar med sitt beslut i trädgården i Getsemane; redan i Galiléen visste han vad han skulle göra och varför, men där och då ber han ändå: ”Far, om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig!” Och Pilatus, som inte riktigt vet vilken fot han ska stå på: ”Jag kan inte finna något brottsligt hos den här mannen” – och ändå utlämnade han Jesus till att dö. Och Judas, som först angav Jesus och sen insåg att han ”förrått oskyldigt blod.” Och Petrus, som bedyrade att han aldrig skulle överge Jesus, om än alla andra gjorde det – men inom 24 timmar svor han på att han aldrig känt någon Jesus.

Det är så mänskligt. Men så fel.

Och jag är inte bättre. Jag önskar att jag vore det, men det är jag inte. Däremot har jag något som Petrus, Pilatus och Judas inte hade – facit. Jag har firat Påskdag så länge jag kan minnas. Jag har en övertygelse om att det goda segrade till slut. Att Jesus betalade min skuld. Att han uppstod till evigt liv, och ger sig själv åt mig och hela mänskligheten i nattvardsbrödet och vinet, så att jag också får en fribiljett till evighetsfesten. Jag tror det, och det ger mig hopp.

Och på hoppet kommer man långt. Inte så, att min övertygelse gör mig så hel att jag aldrig är liten och rädd. Men så trygg, att jag tror att människan kan få kraft att övervinna sin rädsla i kampen för det som är rätt.

Människor har mer makt och inflytande över varandras liv än vad vi kanske vet om och är bekväma med. Jag tänker t.ex. på hur mobbning kan ta död på en människa, i alla möjliga bemärkelser. Ändå tror jag få mobbare tänker på tyngden i sina ord och handlingar. Därför är jag så glad över presidentens kampanj #kannustusryhmä, typ ”support teamet”, som riktar blicken på det vi kan göra – att stöda och uppmuntra varandra. När människor känner sig trygga och försvinner kanske också behovet att klättra på andra för att själv få huvudet ovanför vattenytan.

Maktmissbruk ligger aldrig så nära till som när människor känner sig maktlösa och rädda, paradoxalt nog. Där tror jag att en tro på en kärleksfull och nådig Gud kan hjälpa.

, , , , , ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *