Det här studieåret har jag spenderat mer ensamtid än på länge- frivillig ensamtid. På dagarna umgås jag väldigt intensivt med människor så jag måste vara för mig kvällarna för att orka möta en själ nästa dag. För mig är det en ganska ny sak; att måsta vara själv.
Jag håller fortfarande fast vi att jag är en extrovert och social människa. Majoriteten av min energi och mitt välmående får jag av att umgås med andra människor. Men i år har jag nått något av en gräns. När den gränsen överskrids försvagas energilågan i snabb takt.
Visst har jag tidigare gärna pysslat för mig själv hemma, eller tagit en promenad ensam. Men jag har alltid föredragit sällskap framför ensamhet. Numera värdesätter jag istället mina lugna stunder alldeles ensam på ett helt annat sätt.
Även om det känns lite tråkigt att jag inte orkar med ett så sprittande socialt liv, tror jag att det är viktigt att jag lär mig att umgås med sig själv – och trivas med det. Jag har tidigare varit ganska dålig på det, så det här året är en bra övning. För vad är inte viktigare än att man gillar sig själv och sitt eget sällskap?
Snart kanske jag till och med vågar gå på bio – alldeles själv. Jag har förstått att människor vanligtvis gör det utan att blinka…
