Jag sitter i en turistfälla i en vitkalkad bungalow. Palmbladen prasslar i vad hotellägaren beskrev som en temporal brutal, en hemsk storm. Och för all del grusades semesterfriden av att takpannorna på restaurangen slets loss och landade på de vita statyetterna invid fontänen. Men nu lyser solen, herrarna Löf har siesta och jag har wifi, så livet ler.
Intill oss bor ett äldre, norskt par. Hela stugbyn verkar vara bebodd av skandinaver, framförallt svenskar och norrmän. De rör sig hemvant mellan poolen, baren och restaurangen.
Det är intressant att märka hur stora cirklar jag drar omkring mig när jag rör mig i en främmande miljö. Hemma skulle jag kanske inte känna någon samhörighet överhuvudtaget med en norrman. Men här är vi båda nordbor, med en gemensam kulturell bakgrund och språklig grund. Vi hälsar glatt på skandinaviska när vi ser varann i trädgården. Och finnarna är ju mina landsmän, vare sig de kommer från Äkäslompolo eller Villmanstrand. Svenskarna delar vår historia och köper också Gott & Blandat i kiosken bakom receptionen.
Hemma kan cirklarna bli snäva, nästan klaustrofobiskt snäva, om man inte medvetet arbetar för att motverka den sociala centrifugalkraften.
Jag tror det är allmänmänskligt. Att leva avskuren från sina sociala nätverk är som att köra med sommardäck i februari. Jag vet att det bara är en vecka jag är ryckt ur mitt sammanhang, men ändå kommer jag på mig själv med att försöka förstå den sociala miljön här och hitta en ingång till den. Den existentiella ångest som kommer av att vara rotlös i sin omgivning får mig att vidga cirklarna mer och mer, att inkludera fler och fler. Och hoppas att de människor jag inkluderar, också inkluderar mig.
Genom mitt lilla sociala fallstudium har jag kommit att undra över om tillvaron är för invand och för trygg, när en människa har råd att skilja på ”sina barn och andras ungar”. Är det kanske mänskligt – men i grund och botten ett tecken på stagnation – att ens sociala miljö blir en ekokammare, i vilken alla budskap är som ekon av ens egna? Det är ju lätt så det blir, om man har möjlighet att välja umgängen som inte orsakar någon som helst friktion. För det är väl också mänskligt, att helst gå över där staketet är lägst. Dessutom är det väl inget vi finlandssvenskar får med modersmjölken – redskap för hur man lever med olikheter. Men det att det är mänskligt och liksom går av bara farten, betyder inte att det är bra – förmodligen bjuder det färre möjligheter att växa, att leva i en homogen, social miljö.
Kanske är tillvaron i en kyrklig kontext för trygg och invand, när en människa har råd att skilja mellan kristna och kristna; mellan troende och andedöpta, mellan bokstavstroende och liberala, mellan högkyrkliga och frikyrkliga, mellan sökare och agnostiker. I stället kunde ju frågan ställas så: Ska vi hjälpas åt att vara kristna?
