Vändagen till ära vill jag ägan det här inlägget till mina vänner. För utan dem, är jag inget.
När jag var liten trodde jag att behovet av vänner minskade när man blev vuxen. För när man är vuxen är livet under kontroll, man vet alltid hur nästa steg ser ut. Pusselbitarna har fallit på plats och man behöver inte längre någon att gräva i utklädningslådan för att sätta upp musikaler med i vardagsrummet. När man är vuxen klarar man sig själv.
Någon gång i tonåren insåg jag hur fel jag hade. Behovet av trygga vänskapsförhållanden är konstant genom livet. Nu om någonsin behöver jag dem, mina vänner. Mina vänner är en sprakande palett av personligheter, egenskaper, ambitioner och egenheter. En mångfald som gett mig trygghet, och som lärt mig så mycket genom åren.
Kära ni, jag är tacksam över att få vara en del av er liv, och för att ni valt att vara en del av mitt. Jag är tacksam för att ni står där, lyssnar, ältar, analyserar och besöker. För att ni anförtror er och ger mig modet, och tryggheten att öppna upp. För att ni är förstående och förlåtande, ärliga och försiktiga, uppmuntrande och tröstande. För den bekymmerslösa tillvaron då det känns självklart att slänga sig i varandras soffor och glömma bort artighetsfraserna. För att våra diskussioner kan sväva mellan liv och död till senaste filmen. För att högt och lågt alltid är välkommet. För att det kan gå nära evigheter mellan våra träffar, men ändå är det självklart.
Jag är tacksam över att ni inte blir skrämda av mitt mörker, och för att ni lyfter mig ytterligare då jag går på rosa moln. För att det alltid finns någon att dela erfarenhet med. Eller genom er få ta del av era erfarenheter och lära mig mer om livet.
Bäst ni.
