Jag ögnar igenom de kenyanska dagstidningarna. Stundvis kan jag hitta texter om gatubarn i händerna på polisen, tillståndet hos världens hemlösa barn och texter om politik, samhällsstrukturer och förändrade värderingar. Jag vill få klarhet i alla viskningar om barnen på gatorna i Afrika.
I april 2016 blev sex gatubarn ihjälslagna i Nairobi av några motorcyklister. De misstänktes ha stulit vatten och läskedrycker från en lokal kiosk. De gick sin död till mötes under slag av metallstänger och stenar i hörnet av ett stenhus. Rena slakthuset alltså, det var så tidningen Daily Nation beskrev det.
Medan gatubarnen står på sidan och iakttar det samhälle som de inte är en del av vänder myndigheter dem ryggen och visar en klar signal om att i världen idag står vi inte upp för våra barns rättigheter. Världen står inte vid sidan om dem och håller deras hand eller för deras talan. Jag växte själv upp i Kenya och där lösryckt prat om de hemlösa barnens öde är både tabubelagt och ett fascinerande samtalsämne i byarna. Som liten ville jag inte stå bredvid och se på då samhället försummar dem, men vad kan man egentligen göra? Jag ville skänka gatubarnen en röst där de inte kan stå upp och föra sin egen talan. Ödet för gatubarnen ligger i händerna på de Kenyanska beslutsfattare, som alltså inte har en plikt att bry sig om dem. Varje dag möter barnen våld, ignorans och en avskyvärd miljö. Tillströmningen av gatubarnen fortsätter och nya barn anländer till gatorna varenda eviga dag. Jag ville tjata och gråta tills någon hör dessa barn!
Någon hörde och det var ni.
Det är ett år sedan jag återvände till Kenya och började fotografera barnen på gatorna. Som kanske bekant ordnade jag en insamling till barnen, som ett litet sidoprojekt till mitt examensarbete. Orsaken till att jag från första början fotograferade barnen är ju trots allt för att uppmärksamma fenomenet med hemlösa barn i Kenya. En insamling till gatubarnens skolgång var därför en självklarhet. Nu har insamlingen nått tiotusen euro och jag står absolut stum. Det känns som att jag omöjligen kommer kunna hitta ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner. Det finns inte ord nog att tacka er.
Nu lämnar jag Afrika bakom mig, för en tid i alla fall, och tackar även för mig här på Andetag. Tack till er som läst, tack till er som berör och tack till er som aldrig slutar tro på en bättre värld omkring oss.
Sofia
