Jag sätter mitt hopp till koppen med varmt te, sprängticka och kanel. Förkylningen känns i hela kroppen, men jag har tre timmar på mig att kurera mig. Då måste jag ha en bärande stämma, som kan bära ett par hundra människor genom en svår stund. Jag intalar mig att förkylningar ju känns som värst på morgonen.
Nej, jag vet, ingen är oersättlig. Inte jag heller. Men jag vill inte släppa de händer jag håller, och som håller mina, när vi nu trevar oss fram, tillsammans, genom ett okänt mörker. ”Väven av relationer är det enda egentliga skyddsnät vi kan bjuda varandra när vi faller”, som vår medarbetare Christine Furu så träffande fomulerade det.
Det som har hänt är oföränderligt. Men det vi kan göra är att ge rum åt alla de motstridiga känslor som öppnar sig som en följd av förlusten. Frustration och vemod behöver inte kvävas under krampaktiga, lugnande tolkningar. Och glada minnen behöver inte drunkna i framtvingade tårar. Alltihop får nog plats, men det kräver lite mod, att ge rum åt hela känslospektret.
Det kräver också lite mod att låta bli att utvärdera sina egna och andras reaktioner. Det är kanske kontrollbehovets sista utpost, att vi tror oss veta hur en sorg ska se ut – hur, hur länge och hur mycket. Men inte ens det vet vi. För vi är ju olika, och varje förlust är sin egen.
När man förlorar någon eller något, förlorar man också – jag skulle vilja påstå att det ofrånkomligen är så – något av sin tillit. Plötsligt ser man med obehaglig klarhet hur sårbart livet är. Hur mitt trygga, invanda liv på ett ögonblick kan förvandlas till ett oigenkännligt landskap, där allt yr omkring i oförutsägbara känslostormar. Plötsligt ser man sin egen litenhet.
Men i den litenheten finns mycket kraft att hämta. Plötsligt ser man också, att alla andra är lika små och sårbara. Att alla människor bara är människor, med livsvillkor som stundom känns karga och hårda. Och i det kan vi mötas. Det är en paradox, en litenhetens gemenskap.
”Solen var borta. Horisonten var borta.
Allting var annorlunda, främmande och fientligt.Vågskummet flög förbi oss i fräsande glimtar och utanför relingarna var det ett enda svart, obegripligt kaos.
Plötsligt förstod jag med förkrossande insikt att jag ingenting visste om havet och ingenting om båtar.”
Tove Jansson, ”Muminpappans memoarer”
