Jag upplever ofta att jag går omkring med flera stämplar i pannan. Många vill kategorisera mig och göra mig, mer eller mindre frivilligt, till en representant för diverse saker. De flesta stämplar har jag inte så stort problem med, men ibland kan det bli lite tröttsamt. Speciellt eftersom jag oftast inte besitter den positionen.
För att nämna några exempel:
Som studerande måste jag försvara hur jag dränerar staten och skattebetalarna på pengar. Som journalist måst jag stå till svars för varför medierna rapporterar för mycket/lite om det ena och det andra. Som finlandssvensk måste jag förklarar min existens och mitt modersmål. Som vegetarian måste jag minsann läxas upp om sojaodlingar och näringsbrist. I vissa sammanhang kan någon plötsligt dubba mig till kyrkans representant och be mig förklara, och försvara, någon tokig präst eller politikers uttalande.
Och favoriten: Feministen och pk-maffian. Förvånande många försöker fortfarande använda feminist som ett skällsord när de tilltalar mig eller ber om min ”överkänsliga pk-analys”. Jag bär titeln feminist med allra största stolthet, men att bli utsatt för oseriös provokation är ganska tröttsamt i längden. Men jag tar kampen, för jag måste.
Jag blir alltid lika förvånad varje gång alla andra sitter tysta och låter de subtila rasistiska, sexistiska eller homofoba kommentarerna segla förbi i väntan på att jag ska reagera. ”Lina kan ta det. Jag orkar inte bråka.” Eller när jag hör de djupa suckarna för att jag ”inta bara kunde låta det gå för att hålla den goda stämningen”. Vad är grejen med god stämning? Att hålla god stämning när någon är en idiot är lika legitimt som att låta Donald Trump fortsätta verka ifred som president för att ”vänta och se, det kanske blir bra”.
Det krävs mod för att säga till och protestera, men vi har suttit fega i ett hörn i hopp om att någon annan ska reagera allt för länge. Det är inte bekvämt att skapa förändring, och det ska det inte vara. Just nu behöver vi extra kämparglöd och bära våra stämplar med stolthet.
