Jag är ett barn av min tid, som alla är. Men vad betyder det? Hur har min tid påverkat mig? Och vad påverkar de människor som är unga idag? De här frågorna har snurrat i mitt huvud sen i höstas, då jag först märkte att något har förändrats. Det känns i luften.
Här i veckan fick jag tillfälle att samla mina tankar kring det i ett föredrag för mitt arbetslag. Jag har läst några böcker och artiklar, för få grepp om vad vattnet som flutit under broarna de senaste tio, femton åren har fört med sig. Vad är det gamla, vad är det nya?
Det jag läste bekräftade min känsla – att ett paradigmskifte ägde rum någonstans kring millennieskiftet. Det postmoderna paradigmet förändrades ”kraftigt, plötsligt och för all framtid”, enligt Alan Kirby i Philosophy Now, och avlöstes av neomodernismen. Och det är den generationen, the millennials, som jag nu möter i mitt arbete.
Ett paradigm kan kanske beskrivas som ett tankemönster eller ett förhållningssätt, som färgar ens sätt att förstå sig själv, sitt samhälle, begrepp som verklighet, sanning och kunskap, arbete och tid, tro och kyrka.
För att vi ska förstå varandra, trots att vi är barn från olika tider, måste vi först och främst kännas vid att det finns en skillnad. Och det kan vara nog så svårt, eftersom vår kultur idealiserar ungdomstiden. Vem vill vara en gammal nyhet? Men om det är svårt att kännas vid tidens inverkan, mognaden, kan det hjälpa att inse att det svåra beror på vad man värderar och varför.
För det andra måste en lära känna sitt eget paradigm. För hur för man ett samtal, om man inte vet var man själv står? För barn av olika tider finns det nyansskillnader i ord som kärlek, tro, tvivel, sanning, verklighet, själv, gemenskap.
Postmodernismen, som varade ungefär från 1980-talet fram till millennieskiftet, förstår verkligheten som ett spektakel, som individen står maktlös inför. Begrepp som verklighet och sanning problematiseras, och begrepp som mening och kunskap är svävande. Alternativa perspektiv favoriseras, t.ex. feminism och post-kolonialism. Livssynen är pessimistisk. Mot den bakgrunden kan en förstå varför människor präglade av postmodernismen har en vacklande inställning till kyrkan – sanningsanspråk är svårhanterliga, hoppet verkar naivt, gemenskapen känns förpliktigande. Och luktar det institution får de allergiska reaktioner.
Neomodernismen, som alltså växte fram under slutet av 90-talet, förstår sin verklighet som formbar. Inget innehåll ”är”, utan allt ”blir till” genom någon människa som producerar det; det är t.ex. självklart att ett nyhetsinslag har tolkats och vinklats av någon. Verkligheten är subjektiv, varför inget perspektiv tas för givet; därför blir den filosofiska miljön lätt snäv och fattig. Marknadsekonomin förstås däremot som ”verklig” och influerar de flesta livsområden. Det främsta kulturella fenomenet är internet, som definierar och dominerar paradigmet.
Trots att allt har sina för- och nackdelar, är jag glad över paradigmskiftet. Jag uppskattar den öppenhet jag ser hos unga idag. Jag blir varm inombords av att se hur medvetna de är om sin frihet. Den trygghet de känner motverkar rädsla och därför är det också lättare att samtala ur olika perspektiv. Att det finns olika perspektiv verkar så självklart för dem, och de verkar förhålla sig lekande lätt till en mångtydig värld. Och i den mångtydiga världen ryms också den kristna tron. Samtalen flyter naturligt över kaffekoppar, i nedsuttna soffor.
Och därför känner jag mig hemma med dem, även om jag är från en annan tid; jag tror att kärlek fördriver rädslan, och att Gud vill människan frihet, och till exempel där hittar vi varann.
Läs mer i ”The Passing of Postmodernism: A Spectroanalysis of the Contemporary.” Josh Toth, 2010. State University of New York.
filosofi, neomodernism, paradigm, perspektiv, postmodernism, tankesätt
