Andetag

Livet är som en konfektask, man vet aldrig vad man får. Det citatet, här fritt översatt kommer från filmen Forrest Gump. Om en österbottnisk version skulle göras har jag tänkt att den skulle heta ”Spring Skog, spring!”

Många av oss summerar fjolårets plus och minus i dessa dagar. Går igenom konfektaskens innehåll med alla höjderna och dalarna en gång till. En sak som jag märker för egen del är att det goda tenderar att ha bättre flytkraft, de sakerna kommer först till ytan när jag sysslar med amatörarkeologi i minnenas arkiv. Motgångarna, de som man kom igenom och nu är historia sjunker till botten. Detta kan vi alla göra, det handlar om att välja sina tankar och om vilka minnen man ger företräde. Och då kom jag att tänka på vår burk med müsli. En stor glasburk som fylls på med jämna mellanrum när botten är nådd. Först är det en jämn blandning men småningom hamnar de större bitarna, godbitarna, bestående av torkad ananas, banan, nötter och russin på botten efter en tid. De torrare och mindre goda ingredienserna, flingor av olika sädesslag lägger sig högst upp. Frukost är en viktig sak, den ger dagen rätt start och jag vill ha en god start, inte en torr och dammig så jag löser saken på det sätt att jag håller i burken liggande och snurrar några snabba varv. Skakar den uppochner tills allt blandas igen och jag får det som jag vill ha det. Det slog mig att vi kan göra samma sak med fjolårsminnen. Vi får välja det goda, utan att glömma eller förneka det som var mindre gott. Komma ihåg saker som först verkade vara knäckande men senare visade sig vara välsignelser, händelser som gjorde att vi mognade, vi lärde något oss av. Nya upplevelser vilka gav nya tankar. Goda möten med för oss nya människor och gudstjänster, tillfällen där Gud gav oss en chans att be för och betjäna varandra.

Jag önskar alla läsare ett gott, välsignat och upplevelserikt år med många goda människomöten och gudsmöten. Och: Spara de sista inte-så-goda konfektbitarna. Om ett par månader smakar de riktigt bra. Kanske blandade i müslin.