Min morgon började med en rask promenad i den bitande kylan. Minus 17 grader. Jag var tvungen att lämna in bilen till verkstan eftersom fläktmotorn är sönder. Som en déjà vu från 90-talet har jag skrapat vindrutorna både på insidan och utsidan de senaste dagarna.
Det är länge sen jag promenerat ett par kilometer i en kyla som den här. Kinderna brände av kylan. De snötunga grenarna välvde sig över cykelvägen som en katedral.
Jag tänkte på mitt barn, på om han leker ute på dagisgården nu. På om hans kinder är kalla. På den mönsterstickade ylletröjan som ser ut som rekvisita från ”Vi på Saltkråkan”, som jag klädde honom i på morgonen. Någon varmare tröja än den har han inte.
Ett av de mest värdefulla råd jag fått i föräldraskap fick jag av en vän, själv pappa och morfar. ”Kom ihåg att allt bara är en fas,” sa han. Jag förstod nog inte vad han menade då. Det lät som något som man förstår först när skägget grånat.
Nu tänker jag ofta på det. Att allt är bara en fas, att allt är övergående. Det svåra, liksom det roliga. Tandsprickning, separationsångest, förkylning. Men också lekar vi leker, ord han använder, hans huvud som vilar under min haka. Kommer han att göra det ännu när han är fem år? Tio år? Femton år? Kanske inte. Eller, vem vet.
Så jag tar vara på de sköna stunderna. Jag låter disken stå. Och jag tröstar mig med att det svåra – för det mesta – är övergående. Och är det inte övergående, så är det i alla fall inte statiskt. Jag är inte statisk.
Att allt i livet förändras, som pärlor på ett halsband, är ett perspektiv som inte bara är användbart i föräldraskapet. Överhuvudtaget är det en tanke som hjälper mig att se värdet på det som är men också att acceptera det som är. Och vad jag är tacksam över min väns frimodighet och ärlighet!
Det är också en tanke som finns här och var i kristen tradition. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Allt har sin tid. Och är inte det här vackert, ur Psaltaren:
Människans dagar är som gräset:hon spirar som blomman på marken,så sveper vinden fram, och den är borta,platsen där den stod är tom.Men evigt varar Herrens nådmot dem som fruktar honom.
Jag vet, tankar som de här känns som en elefant i vår post-postmoderna porslinsaffär. Alltings förgänglighet, inklusive det jordiska livets, är ett tabu som krafter inom oss och omkring oss försöker förtränga. Men jag tror att sanningen skulle göra oss fria(re), om vi kunde möta den.
Jag tycker det är en spännande tanke, att allting förändras. Att en livssituation avlöser en annan. Att jag antagligen inte ännu har lärt känna alla människor jag kommer att lära känna. Att jag kommer att fortsätta växa och hitta nya sätt att se och förstå.
Jag kommer inte alltid att sitta i soffan med armen runt mitt barn och titta på Pettson och Findus. Och förstås finns det en sida av mig som gärna skulle stanna tiden. Men samtidigt är jag för nyfiken på framtiden. Och jag litar på kärleken, som kan ta sig olika uttryck i olika tider, men som alltid består.
