Klockan närmade sig fyra. Jag tultade fram som en pingvin på det isbelagda torget. Den senaste nyhetsrapporten ekade i huvudet. Jag var på väg tillbaka till Campus Allegro för att hämta mina grejer från arbetsrummet och sen skynda vidare till dagis.
När jag kom in i den stora, ödelagda aulan möttes jag av en underbar musik. Mitt i aulan, där cafédisken brukade stå förr finns nu en flygel, och på den spelade en ung musiker. Han övade inte på något, han hade inga noter och det ena stycket liksom gled över i ett annat genom kreativa improvisationer med växlande dynamik.
Jag ställde ner matkassarna, lutade mig mot infodisken, slöt ögonen och lyssnade. Så vackert. Tänk att en enda människa kan fylla en hel sal med något så storslaget. Han visste nog inte vilken gåva han gav mig. Han kanske inte ens såg att jag stod och lyssnade. Han var så djupt försjunken i sitt skapande. Dessutom blev hans långa hår som en fördragen ridå framför hans ansikte.
Eftersom klockan gick lyssnade jag bara några minuter. Mitt barn väntade. Dammsugaren väntade. Matkassarna väntade. Men några minuter tog jag ändå till mina och njöt av musiken och stillheten. Jag förstod att det var några minuter av nåd.
Var det en slump? Att den unga pianisten satt och fördrev tiden vid flygeln just när jag hastade förbi med mina matkassar? Kanske det. Var det nu något märkvärdigt, i ett campus fyllt av musiker och konstnärer? Kanske, för mig.
Det problematiska i att skilja mellan Gud och slump är att en händelse oftast kan vara bådadera. Vilketdera det blir för den människa det gäller beror på vad hon vill se. Det finns de som ser Gud i allt, och de som aldrig ser skymten av honom. Det finns de som förstår sina liv som fyllda av under och tecken, och de som förstår sina liv som en logisk följd av biologiska processer och drifter. Och eftersom Gud är sådan som inte tvingar sig på utan bara bjuder in, blir frågorna: vad vill du se och varför då?
”Ihminen ei usko vasta kun näkee, vaan näkee vasta kun uskoo,” skriver filosofen Esa Saarinen.
Julen står för dörren. Jag försöker få fatt på julfriden. Men det är inte lätt, med jourreformen och terrordåden, flyktingkrisen och vad som ser ut som en systematisk nedmontering av välfärden. Vart jag än vänder blicken ser jag nöd, känns det som.
Men trots det – kanske just därför – ska jag försöka unna mig att känna julfrid och julglädje. Några minuter av nåd, då och då. Några pepparkakor. Några andetag. Jag behöver det för att orka fortsätta kämpa för det goda. Och jag tror att Gud vill hjälpa mig att få syn på möjligheterna – att upptäcka minuterna av nåd, här och där.
Jag önskar dig en fridfull och god jul!
