Det plingar till i telefonen. ”Lastbil körde in i folksamling på julmarknad i Berlin”, står det på skärmen. Visst såg jag på Facebook att några kompisar var i Berlin just nu? Jag loggar in och möts av ett par ” jag är i säkerhet”-statusar och en direktsänd video från platsen. Många fördömer det snabba samhället där vi lever i där informationsflödet nästan går snabbare än tanken. Men i situationer som dessa tror jag de flesta uppskattar den snabba spridningen.
Det här året har varit väldigt märkligt. På många sätt har vi fått följa med skeenden och åsikter som vi trott hört till det förflutna – till de historiska händelserna vi borde ha lärt oss av. Sociala medier spelar en viktig roll för att vi ska hållas medvetna. Vi kan kanske inte stoppa alla hemskheter med ett trollslag, men vi ser i alla fall vad som händer. Vi ska aldrig glömma, som det står i alla historieböcker.
Trots att vi nu kan följa med minut för minut vad som pågår Aleppo via sociala medier, tycks vi ändå ha glömt. Barn i de krigshärjade regionerna tar till sociala medier för att vädja om hjälp av omvärlden. De twittrar varje dag och hoppas att någon ska se dem, att omvärlden ska se dem som en av oss, inte som dem. Det är lättare än någonsin att hålla koll på vad som händer i världen. Ändå tycks många ha glömt.
Därför tvingar jag mig att se på filmerna på barn som inte kan gråta längre täckta av damm från husruiner. Jag skulle gärna titta bort när jag ser bilder från Aleppo. Men jag får inte. När yttrandefriheten är ifrågasatt i vårt land är det viktigt med transparens. Det kan den virtuella världen erbjuda oss. Bara vi inte tittar bort.
