Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt

Dagen efter

7 Dec , 2016, 16.03 Mia Anderssén-Löf

 

Jag hann inte se på slottsbalen. Avundsjukt såg jag blåljuset från teveskärmarna slå mot väggarna inne i husen, medan jag drog jag pulka och torkade rinnande näsor. En treåring har inte mycket till övers för 1800 handskakningar. Nåja, vad är väl en bal på slottet.

Pulkafärden gick till brandstationen, som är en magisk plats för mitt barn. Förutom att de stora, automatiserade skjutdörrarna då och då glider upp och brandbilar eller ambulanser kör iväg på utryckningar, finns där en stor snöhög som kan fylla alla möjliga funktioner i en treårings liv.

Högst upp på snöhögen satt jag och filosoferade medan min son lekte bredvid. Jag såg på de blänkande räddningsfordonen, på väderstationen uppe på taket, på sirenerna och den digitala informationstavlan. Tänk, vilken utrustning, vilken teknik. Skulle det börja brinna hos oss skulle de vara där på några minuter. Vilket välfärdssamhälle Finland är.

Men självständighetsdagsfirandet påminde mig också om hur kontrastrikt Finland är. Somliga köar för att få skaka hand med presidenten, andra köar för att få bröd. Somliga bär balklänningar av plastflaskor, andra pantar dem. Somliga demonstrerar för att fjärma Finland från världen, andra demonstrerar för ett världstillvänt Finland.

Jag har full förståelse för alla de blanka ögon som viskar ”Glöm inte bort mig!” när Finland dukar upp till fest. Samtidigt tycker jag att  självständigheten är värd att fira. Hur går det här ihop? Hur ska vi fira vårt land utan att förneka någon av dess verkligheter?

De  tvära kasten från en verklighet till en annan inbjöd till en diskussion som uteblev, tycker jag. Hurudant Finland bygger vi idag? Vilka värden leder oss? Och vad får de värdena kosta? Vem är min nästa?  Är hen det på grund av sitt ursprung eller sina åsikter, eller helt enkelt bara det att hen är en människa? Hur ska omsorgen om henne förverkligas i Finland?

För att dra en parallell till religionsdialog, börjar de västerländska, sekulariserade och multikulturella samhällena vakna till insikten, att religiös identitet inte kan förtigas om människor ska kunna leva tillsammans i vänskaplighet. Tvärtom, genom att kännas vid och lära känna olika perspektiv kan den förlamande rädslan och osäkerheten avväpnas. Och då frigörs krafter att också i praktiken arbeta för goda värden.

På samma sätt tänker jag att den värdediskussion som vårt samhälle behöver  inte kan tigas ihjäl, hur obekväm eller smärtsam den än är. Vad menar vi med en finländsk värdegrund? Drar vi oss för att fråga, för att vi är rädda för att bli desillusionerade av svaret? Eller är vi rädda att det ska begäras något mer av oss än att vi röstar och betalar skatt?

, , , , , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *