Det är ynka femton dagar till julafton, men det känns som om det är en ocean av saker som ännu ska göras och fixas. Just nu pågår slutspurten av höstterminen med studierna och vi avverkar många långa timmar inlåsta i universitetet. Jag tror många känner av de bråda tiderna i december. Däremot kan jag inte påstå att jag lider av den kännspaka julstressen som tynger mångas bröst just nu. Okej, okej. Jag kan inte påstå att jag bär ett så stort ansvar för vår familjs julfirande. Det finns det andra hjältinnor som står för. Men hetsen brukar trots allt smitta av sig till de flesta, oberoende ansvar.
Som jag redan nämnde förra veckan, är julen min absoluta favorithögtid och jag önskar att jag skulle ha tid att gotta ner mig i alla traditioner under adventstiden. I år började jag så tidigt som i december med att planera mina julklappsinköp. Jepp, september. Och det är just det här jag känner att jag måste blotta: Mitt konsumtionsbeteende på julen.
Det bästa jag vet är att köpa riktigt bra presenter åt andra människor. Jag ägnar mycket tid, omtanke och pengar för att verkligen ge personer något jag tror de skulle bli glada över. Och visst är det i viss mån bra och definitivt uppskattat, men ibland känner jag att min vilja att ge fina presenter ibland går lite över styr. Vi lever i ett överdrivet konsumtionssamhälle som florerar till skyarna under julen. Det är dåligt för både miljön, plånboken etc etc. Allt det här vet jag och allt det här borde tonas ner. Ändå sitter jag där och beställer små paket från olika håll i Europa för att jag vet att den där t-skjortan skulle hen bli så nöjd över att ha.
Jag vill så gärna ge och göra andra människor glada. Men jag vill inte understöda konsumtionshysterin och stressen. Hur gör man det? Det är en svår ekvation jag inte riktigt ännu hittat svaret på. Så ifall någon hittat lösningen så tar jag gärna emot tips.
