I förra veckan fick min son en högtidlig inbjudan. Kortet var dekorerat med höstlöv, och av det framgick menyn och klädkoden. På hans dagis firas Thanksgiving med en festlig lunch. I morse när jag lämnade på dagis doftade det gott av kalkon och kryddor.
För mig är traditionen främmande, men jag tycker om idén – att en gång om året fira allt som finns att vara tacksam över. Traditionen kan spåras till 1621, då nybyggarna i Amerika firade en skördefest tillsammans med den lokala indianstammen, som lärt dem odla majs. För att fira livet, friheten och vänskapen, beslöt borgmästaren William Bradford att det skulle ordnas en skördefest. Den festen ses idag som arketypen för Thanksgiving.
Kanske har historien förskönats lite med tiden. Sådär som barndomens vintrar blir allt strängare, vitare och klarare för varje år som går. It’s always cloudy, except for when you look into the past.
Appropå att tacka Gud, hade jag häromdagen ett intressant samtal med en vän. Han hör till en församling som kunde kallas karismatisk. I det gudstjänstlivet ingår att församlingen ska stå upp och prisa Gud, lovsjunga och visa sin tacksamhet. Han berättade om konflikten inombords, när han en fredag inte alls hade någon lust. För många övertidstimmar, förkylda ungar. Han var trött, sliten, slut. ”Men”, förklarade han, ”det är väl just det som är grejen – att jag ska lära mig att höja mig över det.”
Jag blev inte till alla delar övertygad; jag har fortfarande svårt att se det konstruktiva i att en gemenskap har förväntningar på vad en människa ska känna och uppleva. Jag älskar religionsfrihet, och är man inte uppmärksam, är det lätt att förbise att religionsfriheten måste värnas också inom religiösa gemenskaper. Jag är lite som en åsna. Jag låter mig nog ledas i nya och utmanande terränger, men om någon drar lite för hårt i mina tömmar, slår jag hovarna i marken och går i lås.
Men trots min reservation kunde jag ta till mig hans tanke om att tacksamhet inte bara är känsla, utan också ett val, ett beslut. Som det ofta är med insikter, föreföll det så självklart när jag väl såg. Självklart formas min upplevelse av vad jag fokuserar på. Fokuserar jag på sånt som jag har skäl att tacka Gud för, odlar jag en helt annan kultur inom mig än om jag trampar på i mitt missnöje tills det når mig upp till stövelskaften.
En åsnebrygga in till ämnet tacksamhet kunde jag också göra från ett tips jag läste i en bok om stresshantering. Den som har svårt att komma ur dystra tankemönster, gnagande oro eller ändlöst ältande, kan ha hjälp av att bestämma en tid på dagen, en timme eller så, då man tillåter sig själv att försjunka i de tankarna. Då kanske det är lättare att ägna sig åt andra, mer konstruktiva tankar under dagens andra timmar. På så sätt kan man skapa en fristad både för oron och från oron.
På samma sätt kunde man förhålla sig till tacksamhet. Man kunde avtala med sig själv en tid då man tillåter sig själv att se på allt det där goda som gör en glad och fyller en med tacksamhet. Man kunde helga en tid då man tillåter sig själv att – för en stund – vända bort blicken från bekymren.
En årlig fest kanske skulle vara en bra idé. Eller en stund på soffan varje dag. Jag vet en familj som innan aftonbönen går igenom vad var och en är tacksam för, just den dagen.
Det finns mycket att vara bekymrad över, mycket som rubbar en människa i hennes inre möblering. Just därför kan det vara skönt att för en stund fästa sig vid allt gott vi trots allt har fått och får. Jag tror inte Gud är beroende av att höra vår tacksamhet. Men jag tror att människan mår bra av att påminna sig om det, som är tacksamhetens upphov.
