Även om jag förövrigt är en ganska välorganiserad person som slaviskt följer min kalender och skriver tre att göra-listor om dagen, så har jag en tendens att låta mina dokument i datorn bli en enda trasslig labyrint, omöjlig att orientera sig igenom*.
Då och då försöker jag åtgärda trasslet, dessvärre utan desto större framgång. I går gav jag mig på mina bilddokument. Tusentals bilder på olika moln och mappar. Oj oj, hur har jag fått det här till stånd? Jag började i alla fall taktiskt gå igenom bilderna en efter en för att hitta rätt plats för varje fil.
Medan jag gick igenom bilderna kom jag att tänka på den japanska städfilosofin KonMariemetoden som i stora drag går ut på att enbart behålla saker i sitt hem som man verkligen gläds över. Resten ska man göra sig av med. Det jag funderade på var, kan man utnyttja samma regler för datorn? Jag spenderar ju så mycket tid på den så jag nästan skulle kunna kalla den för mitt virtuella hem där jag samlar på mig saker genom livet. Min dator har ju faktiskt varit långvarigare än mina senaste adresser.
De flesta bilderna i min dator återkallar goda minnen och välbehag. Där trivdes jag bra, och där var jag glad. Men bland bildmapparna hittar jag också bilder som påminner mig om hur skör jag en gång varit. Den tomma blicken som möter mig när jag ser ner på datorskärmen fyller mig med allt annat än goda minnen. Min spontana reaktion är att radera bilden. Jag vill inte bli påmind. Inte heller den där avhandlingen som ligger där förpestad med så mycket ångest så jag knappt kan ta i den med en tång.
Ändå raderar jag inte dem alla i min hast. I stället sparar jag dem som en påminnelse om att jag nu mår så mycket bättre. Och att jag varje dag ska värna om mitt välmående. Att jag ska sätta min hälsa i första rummet trots att det lockar att köra på som ångloket jag tidigare var.
*jaa jaa jag vet att man borde ha allting prydligt i en extern hårdskiva och i detalj markerat med alla egenskaper. Någon gång, kära vänner, någon gång.
