Idag är det svårt att tänka på något annat än på det amerikanska presidentvalet. Analytiker, korrespondenter och journalister försöker få grepp om vad som har hänt och vad det innebär. Vad innebär det för världspolitiken? För världsekonomin? För samhällsklimatet? För populismen i Europa? För feminismen?
Jag hör analys efter analys förklara situationen på ungefär samma sätt: att människor har röstat för förändring, människor har röstat på sina fienders fiende – snarare mot etablissemanget än för Trump.
Jag undrar hur det amerikanska folket kan ha överseende med sexismen, rasismen och de verbala attackerna. Jag undrar vilka följder det får att sådana grepp legitimeras. Jag hur ett land som vill stå för frihet och mod tar in verkligheten, att den president de valt vill bygga murar och skilja mellan ”oss” och ”dem”.
Men Trump verkar ha en sak som tycks vara oemotståndligt för många amerikaner: han inger hopp. Hopp om att USA ska bli storslaget igen. Hopp om att ekonomin ska fås på fötter. Hopp om att arbetslösa ska få jobb. Hopp om att fattiga ska bli rika. Och det hoppet får tydligen kosta vad det vill – det hoppet har amerikanerna köpt. Vem som betalar priset återstår att se.
Människan behöver hopp. Människan behöver få tro att klyftorna i samhället kan överbryggas, att sagan ska få ett lyckligt slut. Ett bleknande hopp och ett brustet förtroende omvandlas lätt till desperata ord och handlingar. En längtan efter snabba, radikala och enkla lösningar.
Därför är hopp inte att ta lätt på. Medvetenhet kan hjälpa oss att se skillnad på sand, grus och berggrund, så att vi bygger vårt hus på stadig mark, så att vi riktar vårt hopp mot en som inte sviker.
Om det händelsevis är någon annan än jag som känner sig lite matt efter dagens nyheter, kanske det här bibelordet kan hjälpa:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. (Matt. 11:28)
