Just nu röstar folket i USA om vem som ska bli deras nästa president. När ni läser det här kanske resultatet redan står klart. Men jag lever ännu i en trygg ovisshet och hoppfullhet. Och rädsla. För om det är något jag blivit rädd för under hela den här valperioden, så är det människans förmåga att glömma bort sina grundvärderingar. Eller i alla fall en rad av de tio budorden.
Imorgon kan vi vakna upp till två helt olika världar.
Även om jag personligen inte blir direkt påverkad av resultatet, så berör debatten och samhällsklimatet kring valet mig i allra högsta grad. Det förbryllar mig och skrämmer mig hur så många kan förbise en så nedvärderande ton gentemot kvinnor och personer av annat etniskt ursprung. Hur kan det vara så lätt att sopa könsdiskriminering under mattan för att man blivit förblindad av tomma löften. Det skrämmer mig att jag lever i en värld där så många inte inser allvaret i den ena kandidatens agerande och uttalande, att det är miljoner människor som vill se honom som förebild.
Jag förstår att frustration kan leda till radikala åsikter. Men det berättigar varken rasism, sexism, lögn eller ren idioti. Ifall vi vaknar upp imorgon och en pajas är USA:s president vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Men det finns också en annan värld vi kan vakna upp till imorgon. Det andra alternativet kommer innebära att små flickor i ett av världens mäktigaste länder får ett konkret exempel på att den största av alla maktpositioner inte behöver tillhöra en man. Det finns plats för två x-kromosomer i vita huset. Ett presidentval ska inte vara en könsfråga, men om det är det vettigaste vi får ut av denna röra, är det en stor vinst.
