Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Att få fatt på känslan av värde och värdighet

26 okt , 2016, 15.23 Mia Anderssén-Löf

 

Varje stol var tagen i Församlingscentrets stora sal igår kväll när Raimo Mäkelä föreläste om narcissism. När jag vaknade i morse var det en av de saker han pratade om som snurrade i mina tankar. Något han sa om människovärde.

”Ingenting värre kan hända åt en människa än att berövas sitt människovärde”, sa han. Det största man kan göra för en människa som farit illa i händerna på en narcissist är att ge henne människovärdet tillbaka.

Människovärdet verkar vara samtidigt okränkbart och sårbart. Å ena sidan är en människa en människa, och i det är hon värdefull. Bibeln säger det, FN säger det, alla säger det. Å anda sidan bekräftas människans värde i de relationer hon har, i den kontext hon lever.

Har en då relationer till elefanter som trampar omkring i porslinsaffären, blir det samlade intrycket lätt att ingen värdesätter porslin. Inte ens de ljusröda duvorna med guldinslag. När de älskade tingen dagligen krossas till skärvor och damm, är det svårt att intala sig själv att de nog egentligen är värdefulla.

Kanske löser det paradoxen att tänka att det handlar om att omsätta en människovärdets teori i praktik – människovärdet är vad det är, men att förverkliga det, så att var och en också har en upplevelse av att ha ett okränkbart värde, det kommer an på var och en.

Hur gör man då för att hjälpa människor att uppleva sig värdefulla? Det beror väl lite på om det är i händerna på en narcissist som människan har kommit att tvivla på sitt värde, eller om det är någon annan omständighet. Jag behöver inte annat än läsa rubrikerna i nyhetsflödet för att påminnas om att människovärdet behöver försvaras i alla möjliga sammanhang. Hur börjar man?

Det första Mäkelä nämnde var att lyssna. Låta den drabbade berätta om sina erfarenheter. Försöka bekräfta, försöka förstå. Möta människan, se henne.

Och även om det är en konstform att lyssna, vill jag tro att människan har alla de redskap hon behöver för att kunna ta sig an den uppgiften, helt enkelt i kraft av att hon är en social varelse – barn till en Gud som i sig är gemenskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *