Ett högt berg skymmer sikten på andra sidan vägen. Det är kanske det hösta berget jag någonsin sett och jag står med uppspärrade ögon. Vi parkerar bilen vid vägrenen och går för att klappa islandshästarna på andra sidan. Jag andas in den renaste luften som kanske någonsin träffat mina lungor och känner den mjuka hästmulen under min handflata. Det är sju timmar sedan min telefon hade varken täckning eller internet. Men jag har redan glömt den längst ner under lunchsmörgåsarna i min ryggsäck. Det är bara mina två vänner, hästarna och jag, så längt ögat kan nå.
En man vinglar fram sent på kvällen i centrum av Reykjavik. Han är på väg mot samma håll som oss. Mot stranden där studentbostäder, lyxlägenheter och övernattningsställe för hemlösa delar gata. Där alla har samma, förtrollande havsutsikt. Där alla ser Hallgrímskirkja lika tydligt från alla håll i staden.
Vi går in i ett kafé för att ta skydd från den plötsliga regnskuren. Det är fullsatt, men bara en sekund efter att vi anlänt har redan hälften av kafégästerna engagerat sig i att hitta lediga platser och rum för oss. För det finns rum för alla.
Vattenmassorna forsar ner för ett stup och bildar en vit bubblande massa. Framför mina ögon passerar så mycket mäktig kraft så jag blir ödmjuk inför vattenfallet. Jag slås av tanken, att med den här naturkraften som påminnelse har man inte råd eller samvete att vara egoistisk.
