Noterade i mitt FB-flöde att en släkting har födelsedag idag. Det som gör denna släktning intressant är att hen har en relativt unik förmåga: förmågan att diskutera religion och tro från en annan ståndpunkt än sin egen övertygelse.
När jag genom åren försökt diskutera religions-och trosfrågor med aktivt troende har det i regel antingen slutat i pinsam tystnad eller öppen frustration. I många fall har motparten uppfattat diskussionen som ett påhopp på personens integritet. Speciellt då jag diskuterat med personer som har en lite avvikande världsbild än min. I många fall har även motparten uppfattat att mina frågor och argumenteringar som en öppen invit till att omvända mej. Så är inte fallet och sannolikheten för att jag skulle ändra världsbild är väl lika stor som att den andra parten skulle ändra sin världsbild på basen av min argumentering.
Dagens jubilar har därför varit undantaget som bekräftar regeln, då även svåra teman kan diskuteras i sak utan att starka känslor styr diskussionen. Det betyder inte att starka känslor inte skulle finnas, för det finns det, men att spela på dem främjar inte dialogen.
Att ha förmågan att tänka och argumentera utanför sin egen (starka) övertygelse kräver att man hanterar ett svårt dilemma: att ha en ganska genomtänkt världsbild men samtidigt inse att man inte kan veta till 100% att det är rätt. Hanteringen av denna balansgång kräver relativt stor mental kapacitet, eftersom man måste godkänna det faktum att man kanske har fel men att man ändå väljer att köra sitt race fullt ut. Det är något som alla inte klarar av.
Dagens jubilar verkar hantera denna balansgång. Jag har genom åren provat den, så talar av erfarenhet. Har under processen även lärt mej att nån gång är det bättre att tänka först och tala sen.
Kan vara värt att notera att jubilaren och jag inte (ännu heller) ser på världen med likadana ögon, men så länge förmågan till diskussion finns så är det inte ett problem. Det är snarare en rikedom.
Ja må hen leva.
