Jag drar en suck av lättnad när jag svänger in på parkeringen. Barnet är på dagis, bilen är hel. Idag startade jag i tid, före klockan-åtta-rusningen. Varje morgon är en kamp mot klockan, och en kamp mot dålig stämning. Jag försöker att inte stressa tvååringen som hittat en myra på vägen till bilen eller som i dörren kommer ihåg att han ju brukar få en aprikos på vägen ut. Följaktligen är vi ofta sena.
Det kan tyckas paradoxalt att en liten stad som Jakobstad har klockan-åtta-rusning. Det är också paradoxalt att det sker flest trafikolyckor per capita just i Jakobstad.
När jag försöker förstå något, hjälper det mig ofta att ta nyckelorden i delar och analysera delarna. I arg-idag-rutan i Österbottens tidning var det någon som häromdan efterlyste hänsyn i trafiken. Hän-syn. Se hän, se till. Vara uppmärksam på, att lägga märke till.
Det är lätt att glömma att trafik egentligen inte handlar om förkörsrätt och väjningsplikt, utan om samspel och samarbete. ”Trafiken i Bankok fungerade nästan bättre än i Jakobstad”, konstaterade en bilskollärare, ”man samarbetar mer i större städer”. En del av problemet är förmodligen just bristen på hänsyn, att vi inte hinner, minns eller bryr oss om att se de andra i trafiken.
Ett annat ord som öppnar sig när det blir finfördelat är fundamentalism. Fundament, grund. Fundamentalism är en längtan om att jordgubbarna ska smaka som de gjorde förr. När världen var mindre hemsk, när vi ännu var vi. ”Människor tyr sig till fundamentalism när de är rädda för att förlora en värld”, skriver forskaren Martin E. Marty. Fundamentalism handlar om att – till valda delar – blåsa nytt liv i ett kultiskt förflutet.
Alltid då och då ser jag fundamentalist användas som ett skällsord. Och visst finns det mycket som är problematiskt med en sådan världsbild. Ta nu bara det, att ingenting i världen kan återskapa en det som en gång var. Om det ens någonsin var; myth is the history that never was, but always is, som Sallustius skrev.
Men om vi är ärliga, tror jag inte fundamentalismens längtan är helt främmande för någon av oss. ”Alla föds vi som ’fundamentalister’, därför är det ett reaktionssätt som lätt väcks till liv”, sa psykoanalytikern Gunnar Berggren på en konferens nyligen.
Uppe på mitt köksskåp står mammas farmors gamla mjölkkanna. Den knyter mig till mina rötter, till ett fiskartorp på Långgrundet i skärgården. När världen känns skrämmande och komplex, kan jag tänka på den grå stugan och strömmingsnäten. Det har gått några generationer och världen har förändrats, men havet finns kvar.
En del lyssnar på Kaffekvarnen. En del köper funkismöbler. En del avstår från modern medicin. En del samlar på Transformers. En del läser morgontidningen i pappersformat. En del håller sig till 1917 års översättning av Bibeln. Det ger en odefinierbar känsla av lugn och trygghet att göra det så som det gjordes förr, att fortsätta göra det som folk alltid har gjort. När det inte längre handlar om en mysig nostalgitripp utan blir en krampaktig verklighetsflykt är omöjligt att definiera.
Det är alltså inte stora avstånd mellan att knyta an till sin historia och att försöka återskapa den. När det fundamentalistiska förhållningssättet får konkreta uttryck blir skillnaden däremot stor. Eftersom det inte bara kräver tid och kraft att försöka göra hjärt-och-lungräddning på en förgången tid, utan dessutom är dömt att misslyckas, växer frustrationen. De vida perspektiven blir tunnelseende, tonen hårdnar.
Men om jag kan se att desperationen vuxit fram ur en längtan efter en tid då vi var vi, klarar jag kanske av att inte låta mig provoceras, utan kan föra en dialog med tålamod och kärlek. När jag förstår är det lättare för mig att möta fundamentalism på ett konstruktivt sätt. Då kanske vi ändå – trots våra olika utgångspunkter – kan hitta in till ett samtal om hur vi ska förhålla oss till en komplex värld, utan att barrikadera oss i våra ekokammare.
