Det här blir ett mindre putsat inlägg. Vanligtvis gillar jag att skriva en version i Word, kanske låta den vila en dag och återvända till den med fräscha ögon. Så mycket tid har jag inte haft den här veckan som gått.
Den här veckan har jag nämligen jobbat varje dag.
Det är en ovanlig känsla. Mest för att kroppen och sinnet inte är vant vid det. Sinnet är särskilt viktigt för en journalist: folk brukar bli purkna om en blir stirrig under en intervju.
Men det är ovant. Försök själv att verkligen, verkligen lyssna på en annan människa. Det är krävande.
Kanske är det aningen ironiskt att det under just den här veckan, då jag jobbat i ett, som jag från flera håll hört att människan är lat. Ibland har det varit en underförstådd mening eller ett axiom som enbart låtit sig antydas i sammanhanget. Ibland har det skrivits i kommentarsfält eller talats in på en bandspelare.
Andemeningen har varit den samma: människan måste tvingas till tjänst, piskas till produktivitet.
Jag förstår inte varifrån den här tanken kommer. Den verkar vara särskilt knutet till arbetslösa och invandrare, vilket känns konstigt. Hur kan ett skede i livet leda en till en slutsats om människans väsen.
Jag köper att en människa i svåra omständigheter blir apatisk och drabbas av svårmod, men en sådan människa behöver få tala med någon, känna omtanke och kärlek. Eller?
Det är en konstig sak att höra – ”människan är lat, särskilt arbetslösa människor” – medan en arbetar som arbetslös.
