”Du skrek inte alls åt oss på morgonen” sade ett barn när vi kom till dagis. Man blir alltid fundersam när barnet säger något sådant. Själv har jag aldrig upplevt att jag skulle skrika åt barnen, men använder nog min ”tydliga röst” när vi skall iväg på morgonen. Denna morgon hade jag uppenbarligen inte behövt använda tydliga rösten och barnet hade noterat det.
Som förälder funderar man ofta på varför man måste säga något för sjuttielfte gången. Hur svårt kan det vara att få på sig ett par skor? Eller att inte ligga raklång på golvet och vägra samarbeta.
O andra sidan känns det dumt att barnet måste anpassa sin tidtabell efter förälderns mötestidtabell. Mötet på jobbet är dessutom antaligen delvis onödigt och dåligt förberett (speciellt om man själv sammankallat det). Den tiden kunde man hellre vara med sitt barn.
Att inte vara med sitt barn är tid som man aldrig får tillbaka. Ur ett globalt perspektiv är det ju en oerhörd lyx att man kan ens tänka så, men det är i den verklighet jag lever och tänker därmed så. O andra sidan baserar det samhälle vi lever i på att jag går på det tråkiga mötet och skapar fakturerbart mervärde åt någon. Så fungerar det. Utan fakturerbart mervärde samlas det inte in skatter och utan skatter stannar samhället.
Det handar alltså om en balansgång mellan det fakturerbara mervärdet och att inte behöva mana på trötta barn på morgonen. Barnen uppskattar, trots allt, en viss mängd mat, rena kläder, hobbyn och den sporadiska resan till något annat land, så det måste uppstå en viss mängd fakturerbart mervärde. O andra sidan vill man inte belasta sina barn med vetskapen om denna balansgång, så man försöker vänligt mana på dom att nu skulle det vara trevligt om vi kunde gå hemifrån för att det är roligt. Allt som oftast brukar man inte lyckas med att skapa denna bild av rolighet, så man får ta till tydliga rösten. Eller börja skrika, som barnet upplever det.
Skall försöka arbeta fram en röst som är lika tydlig men mera vänlig och/eller lågmäld. Oddsen är mot mej, men skall göra ett tappert försök.
