Andetag

I vår hall står ännu tre halvt uppackade väskor. Ingen hinner, vardagen har ramlat över oss. På mitt bord står en mugg starkt kaffe.

Förra veckan levde vi lägerliv i Pieksämäki, ett sommarläger som föreningen Kyrkans Ungdom ordnar varje år. Bland allt det goda jag tog med mig därifrån, var det mest konkreta en ny bibel. Den jag använt tills nu började bli ganska sliten. På något skriftskolläger råkade den ut för en olycka, så Uppenbarelseboken var skrynklig och brun av Coca-Cola. En spindel hade pressats till döds mellan Sakarja och Malaki, och pärmen hade jag tejpat.

Jag vet att det finns de som ryser av att höra att allt det kan hända en bibel. Men för mig är det orden i Bibeln som är heliga. Inte pappret, limmet och pärmarna. Och vad orden säger mig är att Guds ord är levande och verksamt.

För att det ska få vara det, vill jag läsa det och dela det, och då måste jag ju ha Bibeln med mig. Och har jag den med mig, så kan det hända att en liten spindel kryper in i den, eller att någon välter sin lemonad över den. En ny bibel kan jag få närsomhelst. Men de där ögonblicken, de där samtalen, där jag för egen eller någon annans räkning behöver ett bibelord, de kan jag aldrig ta i repris.

För mig är det att respektera Guds ord, att låta det få taltur, när tillfälle ges. Men det innebär också att jag inte kan förvara det i en glasmonter.

På samma sätt tänker jag om kyrkobyggnaden. Den blir inte mindre helig av att jag blir mer hemma i den.

Men här finns en spänning mellan distans och närhet, vardagligt och heligt. Som om det är givet att avstånd heliggör, medan närhet vardagliggör. Jag tror inte att det är det. Jag vill leva som om det inte är det. Jag vill tänka att vardagen också är helig, att det heliga penetrerar alla aspekter av mitt liv.

Därför är jag inte heller rädd för sekularisering, för att göra en åsnebrygga till mitt förra inlägg. Sekularisering kan inte tvingas på mig utifrån, utan händer mig om jag väljer att leva som om Gud inte finns. Om jag väljer att stänga Gud ute från en eller flera områden i mitt liv, sekulariseras jag. Men när jag väljer att minska avståndet till det heliga – till Gud, Guds ord, Guds hus – då tror jag att Guds rike växer. Då får det heliga plats i vardagen, och vardagen i det heliga. Och då kanske det inte gör så mycket om guldinfattningarna blir lite kantstötta. Magnus Malm skriver:

Genom att dra tillbaka evangeliet till det privata lämnar kyrkan alltfler områden av livet öppna för sekularisering. Världen kan bara sekularisera en kyrka som redan har sekulariserat världen.