Medan de flesta börjar krypa upp ur sina semesterhålor och sakta återvänder till vardagen, inleder jag min ledighet. Det är första gången på flera år som jag faktiskt är ledig en längre tid, utan att något som jag egentligen skulle måsta göra surrar i bakhuvudet. Jag är helt ledig. Betald semester får jag ännu drömma om en tid, men nu har jag i alla fall jobbat tillräckligt den här sommaren för att belöna mig själv med en behövlig ledighet.
Som många andra semesterfirare säkert märkte under de första lediga dagarna, var hur utmattningen slog till. Solen skiner där ute men dagssömnen i det svala sovrummet är det enda som lockar. Det är först när man stannar upp som man inser hur mycket kroppen behöver vila. Och då ska man låta den få pausa. Med gott samvete får man låta semesteraktiviteterna vänta tills kroppen och huvudet hinner med. Senare hinner man både vara rastlös och nästan längta tillbaka till vardagsrutinerna.
De kommande veckorna tänker jag därför ta det lugnt, läsa skönlitteratur och bara vara mig själv, som Laleh så träffsäkert påminner oss om sin låt. Kanske den nyttigaste sommarplågan på länge.
