Idag har ca 12000 ungdomar ryckt in i militären. Den absoluta merparten av dessa unga människor har inte valt sitt öde själv. Jag skulle kunna använda det här inlägget till att älta i hur det för mig själv kändes att få min frihet berövad av staten, hur det enda jag minns att jag lärde mig var att undvika ansvar, hur det kändes att få chanserna att bli antagen till en utbildning kringskurna av värnplikten, hur det till slut kändes helt okej i alla fall för att jag var en av de många som klarade av att anpassa sig. Ens lite, ganska bra. Eftersom det inte är konstruktivt att älta och eftersom jag vet att tiden i militären betydde mycket mera för många andra än den gjorde för mig, ska jag fokusera något positivt istället.
Som jag minns det, var språkbruket och jargongen i militären både vidrig och sexistisk, något jag inte reflekterade särskilt mycket över på den tiden då jag ärligt talat inte ännu hade sett ljuset och det problematiska och djupt kränkande i sagda sätt att tala. Jag tänker inte ge några exempel på hur det lät, men det torde vara tryggt att anta att kvinnor och representanter för sexuella eller etniska minoriteter behövde vara hyfsat härdade för att klara av sin tjänstgöring. Tyvärr.
Jag minns dock ett undantag. En undersergeant som då hen talade åt en avdelning aldrig talade kränkande om kvinnor eller kvinnliga könsorgan, som lät förolämpningarna ta avstånd i det manliga istället. På den tiden tyckte jag det här var coolt, idag inser jag att det var ett slags motstånd.
Då jag idag läser om en översergeant som gjort annat slags motstånd, som helt sonika iklädd sin militäruniform har gått med i prideparaden i Helsingfors tänker jag att saker och ting är påväg att bli bättre. Att de blir det bara vi vågar, en i taget och till slut allt fler.
Jag vill rikta några avslutande ord till er som rycker in idag och till er vars vänner eller familjemedlemmar just nu befinner sig nervösa och inlåsta på en brigad någonstans i landet. Det kommer att bli bra. Ni behöver inte tycka att tjänstgöringen känns meningsfull eller meningslös. Ni får känna som ni själva vill och ni ska inte låta någon förminska er upplevelse. Men kom ihåg, ni har rätt att ifrågasätta vissa saker. Om språkbruket är kränkande, om någon blir illa behandlad på grund av kön, sexualitet eller hudfärg – säg ifrån! Det kanske inte alltid är smart att protestera ur ledet, men det finns kanaler och människor ni kan kontakta. Börja i beväringskommitén, där finns bra typer som kan hjälpa, kanske åtminstone hitta nästa person ni kan kontakta.
Kom också ihåg att göra det bästa av den tid ni är tvungna att tjänstgöra. Det här gäller också civiltjänstgörarna. Det ni gör är viktigt för många. Inse det.
