Jag erkänner, jag överdrev förra veckan. Jag vet att inte alla lämnat trångsyntheten beträffande homosexualitet ännu. Alla inser ännu inte att kärlek är en mänsklig rättighet. Jag ville bara inbilla mig det för en liten stund, och inte mata negativiteten mitt i den glada Prideveckan.
Det är också därför jag fortsätter i samma tematik med en stor suck. Räkna till tio. Ett djupt andetag. Försöka förstå. Och sedan bli förbannad ännu en gång.
Mtv har skrivit en artikel om riksdagsman Päivi Räsänen och hennes make Niilo Räsänens ny bok. Boken ”Mistä on kysymys? Avioliitto” (Vad är det frågan om? Äktenskap) utkom förra veckoslutet och handlar om äktenskap. Kristdemokraten Räsänen är sen tidigare känd för att starkt fördöma homosexualitet och könsneutralt äktenskap, medan hon ofta hyllar den trationella institutionen mellan en man och en kvinna. Därför var det föga förvånande att boken handlade om just det – det heteronormativa äktenskapet och den, enligt dem, stora synden homosexualitet. Räsänen uppmanar kyrkan att strängare fördöma och syndförklara homosexualitet. Hon kallar även den nuvarande accepterande attityden genetemot homosexualitet för ett ”människotest”. Medan påven uppmanar alla kristna att be homosexuella om förlåtelse för hur dåligt de blivit behandlade, uppmanar paret Räsänen oss att syndförklara alla utanför heteronormen.
Mer trångsynthet, mer synd och kyrklig elitism. Är det verkligen det vi behöver? Och vems uppgift är det att välja vad kyrkans linje beträffande homosexualitet?
Ett av mina absolut största problem med att tillhöra kyrkan är att förknippas med tankar som dessa. Trots att det numera endast är en bråkdel av kyrkans medlemmar i Finland som tror likadant som Räsänen, och trots att jag själv inte har något med likadana tankar att göra, är det ändå lätt att placera mig i samma fack – bara för att jag syns i kyrkan då och då. Jag vill inte förknippas och höra till samma fack som homofober. Jag vill verkligen inte. Lika lite som jag vill placeras i samma fack som rasister och chauvinister. Men ändå finns risken att jag blir det, och det gör mig frustrerad.
Kära paret Räsänen,
Jag må vara syndig för att jag inte fördömer mina homosexuella vänner och bekanta. Jag kommer aldrig att uppfylla alla de krav ni har på hur man ska leva som människa, kvinna eller partner. Men jag är hellre syndig i era ögon än att syndigförklara kärlek. Er ”heliga heteronorm” är inte heligast i mina ögon.
Tack Lina! Precis samma känsla har jag haft så ofta! Jag har skämts för att förknippas med kyrkan och t.o.m. jobba för den, den som i sin tur förknippas med negativ attityd till regnbågens färger. Vår tidigare kaplan H.J. gjorde det lättare för mig att andas då hon (som den första som jag känner) deltog i Pride veckan och medverkade i mässan 🌈
Hej Lina
Jag läste just din krönika i Östnyland om äktenskap. Du skriver om synd och icke-synd precis som om det var något vi människor, däribland du, avgör. Synd är ett religiöst ord och begrepp som är förknippat med Gud. Vad han anser vara synd kan vi läsa om i Bibeln. Där fördömer han mycket klart homosexuell levnad som synd. Vem är jag att jag skulle godkänna sådant som Gud fördömer? Och vem är du som vågar godkänna sådant som Gud fördömer? Det skulle jag aldrig våga. Daisy
Visst skulle det vara roligt att också undersöka lite närmare vad de muslimska samfunden har för inställning till homosexualitet?