Andetag

Rädslor är sällan helt logiska. Att vara flygrädd är någonstans mellan en rädsla och en fobi, då definitionen för rädsla är att man reagerar på ett verkligt hot medan fobi är en oproportionerligt stark reaktion på en verklig eller inbillad situation.

Att vara flygrädd är logiskt, då människan av tradition inte är skapad att flyga och en flygkrasch med stor sannolikhet leder till döden, men också en fobi eftersom det statistisk sätt är mera farligt att stanna hemma än att ta flyget. Statistiskt sätt är nästan allt annat mera farligt än att flyga, de facto.

Detta till trots är jag flygrädd. Det går i vågor och vissa gånger mera än andra. Problemet är att jag tyvärr flyger ganska mycket och att rädslan egentligen inte minskat på de 15 år då jag flugit ganska mycket.

Det intressanta är att jag egentligen är minst flygrädd när jag har min familj med mej. Logiskt sätt borde det vara helt tvärtom, då rädslan borde multipliceras med antal nära&kära som finns med på flyget. Men av någon orsak är det tvärtom.

Har kommit fram till två sannolika orsaker:

1) när man flyger med barn hinner man inte vara rädd. Man hinner vara stressad, förbannad, manande, hotande, vädjande och till sist katatonisk – men inte flygrädd.

2) min rädsla handlar om någon form av oro för mina näraste. Att man inte skulle se dem pånytt eller att de måste klara sig utan en. Sorgebud, änka vid ung ålder, barn utan ena föräldern osv.

Konstigt nog har jag aldrig aktivt tänkt sådana tankar när jag flyger utan familjen, men kan inte komma på någon annan logisk förklaring för min rädsla. En del är flygrädda pga kontrollbrist (då de inte kan kontrollera vad som händer i planet), men att flyga med barn är väl så nära total kontrollbrist man kan komma?

Att min rädsla handlar om oro för de närmaste är en bra sak, tror jag. Det finns säkert mera konstruktiva sätt att vara mån om sin familj, men försöker vända detta till något delvis positivt.

När planet landar på Sjöskog (jo, jag hör till dem som ännu talar om Sjöskog) brukar jag dra en suck av lättnad, då även denna flygning har kommit fram utan att krascha. Rationellt tänkt borde jag vara mera orolig för bil/taxi/tågresan hem, för statistiskt sätt är det mycket mera sannolikt att jag dör i vägtrafiken än i en flygkrasch.

Världen blir en tråkig plats om man bara tänker rationellt. Känslor och tidvis helt irrationellt tänkande behövs för att ha sociala kontakter, inte minst med sina barn. Skall fortsätta med känslor och irrationellt tänkande, speciellt irrationelt tänkande. Man tycks må lite bättre av det.