Markus skriver i sitt senaste inlägg om selektiva rädslor och egentligen hade jag tänkt kommentera själva inlägget och säga att jag lider av samma selektiva rädsla som han. Det var det jag tänkte göra och så hade jag tänkt blogga om något helt annat idag, men nu blir det inte så.
Dagens inlägg ska handla om en ologisk rädsla för något okontrollerbart. Om en skräck som är ganska ny för mig. Och så ska det här inlägget handla om Orlando. För även om tusen människor har skrivit tusen inlägg som är både bättre och mer analytiska än det här, kan jag inte blogga om det glada jag ville skriva om en dag som denna.
Min nya, ologiska rädsla handlar om terror. Den handlar om ställen där många människor är samlade, om dörrar som är öppna och obevakade, om konsertsalar, nattklubbar, restauranger, om skolor och lägergårdar, om kyrkan och om andra ställen som kändes absolut trygga innan Jokela och Kauhajoki och Utøya och Charlie Hebdo och Bataclan och Zaventem och Orlando.
Min nya ologiska rädsla handlar om att jag idag kan bli orolig om jag märker att människor kan komma och gå i konsertsalar för det påminner mig om ett terrordåd. Den handlar om att jag ute på Lekholmen kan känna mig nervös för att ungdomarna, ön och lägergården påminner mig om en annan ond gärning. Och min rädsla handlar om att hjärtat hoppar upp i halsgropen på mig varje gång någon knackar på min klassrumsdörr, för inte heller skolor och klassrum är längre trygga.
Det vidriga som hände i Orlando påminner mig om att jag idag är mer ängslig än jag var för ett, två eller tre år sedan. Påminnelsen föder en insikt – det är det här terroristerna vill och det har effekt på mig, för jag är mer rädd idag än jag var igår.
Det här tänker jag på samtidigt som jag tänker att om jag ger efter för rädslan så låter jag en lite grupp människor som utför fruktansvärda gärningar ha ett allt för stort inflytande på mitt liv. Jag tänker också att det är det här terroristerna vill. De vill så skräck och splittring. De vill att vi ska vända oss mot varandra, att vi ska retirera in i våra skal, att vi ska betrakta varandra med misstro.
Vi får inte ge efter, vi får inte. Terroristerna får inte vinna, vi får inte låta offren stå ensam, vi måste vara solidariska. Nu med Orlando och i framtiden och hela tiden med alla dem som utsätts för terror.
Vi får inte ge efter. Vi måste jobba för ökad förståelse, ömsesidig respekt och för att alla människor alltid ska ha samma värde och samma rättigheter oberoende av kön, sexualitet, etnicitet eller samhällsklass. Och vi måste komma åt hatpratet som signalerar att människor kan delas in i bättre och sämre, sådana med olika mycket rätt att leva. Nu mer än någonsin måste vi göra det.
Avslutningsvis vill jag uttrycka mitt varma deltagande i den stora sorg alla anhöriga till offren i Orlando säkert känner idag. Jag vill be för frid för de avlidna, tröst för de anhöriga och allt tänkbart stöd för de överlevande. Och jag vill be om hopp för oss alla.
