Han borrar in ansiktet i dynan. ”Oj, mörkt!” Tvååringen undersöker ljus och mörker. Tänk att man kan framkalla det ena eller det andra bara genom att dra för eller dra upp gardinerna, slå av eller på strömbrytaren, vinkla persiennerna. Och tänk att jag får bo ihop med denna nyfikenhet.
Jag vet att ljus är elektromagnetisk strålning, att ljuset färdas i olika våglängder, att solen består av 385 kvadriljoner watt, att solen en vacker dag kommer att bli en röd jätte. Det vet jag, för det läste jag på Wikipedia.
Han är två och jag är snart trettiotvå. Vi utforskar med lite olika metoder, erfarenheter och infallsvinklar, men annars är vi kanske inte så olika.
Snart är det han som är trettiotvå. Hurudan kommer han att vara då? Kommer han att ha nyfikenheten kvar? Eller kommer hans blick att vara uttråkad och världsvan? Desillusionerad? Som om allt värt att upptäcka redan är upptäckt. Och annars finns ju Google.
För några år sedan satt jag i en föreläsningssal där en filosof bad om ordet. Han gestikulerade så det gråa skägget fladdrade. Jag minns inte vad samtalet handlade om, men jag kommer ihåg några satser ur hans eldiga replik, som riktade sig mot ”det fördömda sekulära mörkret”.
Jag börjar förstå hans frustration nu. För hur för man ett gott samtal i en tid då skepticismen är alltings utgångspunkt? Ja, mer än så, det är liksom där allt landar och stannar.
Det är som om människans trovärdighet är beroende av att hon är medveten om alltings svekfullhet. Men från den utgångspunkten kommer hon inte till någon konstruktiv fortsättning. För vad hjälper medvetenhet, när maktstrukturerna är så starka och samhällena så segregerade? Och även om människan är medveten, finns det vilja att förändra? Och mod att göra motstånd? De flesta kommer ändå att välja ekorrhjulet. Lika bra att barrikadera sig i sin ekokammare med den vita flaggan i handen.
Att förhålla sig till tro verkar också problematiskt. Vad är det? En hobby? Opium för själen? Önsketänkande? Askor efter eldar som någon gång brunnit, men som nu bara lever kvar som hopplöst patriarkala mönster? Och ska vi prata om tro, ska vi skapa sådana avstånd mellan våra subjektiva verkligheter att vi inte ens rör vid varandra.
Människan borrar in huvudet i kudden. ”Oj! Mörkt!”
Det är en trygg position, att förhålla sig skeptisk till allt. Och jag kan hålla med om att det finns en tid för allt – en tid för att riva och störta omkull. Men där kan vi inte bli stående, vid spillrorna. Det är ju där det nya börjar. Vad ska vi bygga i stället? Hur bygger vi det stadigare och bättre?
För jag tror inte att människan kan må bra i längden, om hon monterar ner tro, tillit, hopp, ansvar och kärlek. Allt det där, som gör livet meningsfullt. Allt det där som håller och bär. Vi måste fortsätta att sträcka oss mot det, söka det, hur vi än kommer att komma till korta och lämna frågor obesvarade. För inför de svåraste frågorna ”hjälper en smula mod mer än kunskap, mänsklig förståelse mer än mod, och den minsta skymt av Guds kärlek mer än allt annat”, som C. S. Lewis skriver.
