Ett medborgarinitiativ för jämlikare moderskapslag har fått tillräckligt många anhängare för att den skall behandlas i riksdagen.
Jag måste ärligt talat medge att jag känner både den nuvarande och den föreslagna lagen ganska dåligt. Eller mycket dåligt, rättare sagt. På basen av de vattenautomatsdiskussioner som förts är jag tydligen inte ensam. Trots detta hör jag till de drygt 50 000 som skrev på initiativet.
Varför? Jo, den första impulsen var att ”rätt” människor förespråkade initiativet. Den avgörande impulsen var det motstånd som initiativet fick. De personer som motsatte sig initativet var personer jag normalt inte identifierar mej med. Om de motsätter sig initiativet är jag antagligen av motsatt åsikt, för så har det varit i de flesta ärenden hittils.
Familjepolitik måste drivas på basen av realiteter, inte ideal. Speciellt inte ideal från 1950-talet. För sjuttioelfte gången kan vi igen minnas att dessa lagar inte är tvingande. De är möjliggörande – för en minoritet av befolkningen. En stor majoritet av befolkningen får fortsätta sina liv som normalt, de måste inte göra någon förändning i sina dagliga rutiner.
Världen kommer inte att gå under som ett resultat av detta. Det finns många sannolika orsaker varför världen kommer att gå undan, men detta är inte en av dem.
Initiativet möjliggör inte heller att en kvinna och en hund får lika rätt till sitt konstbefruktade barn. Undrar just varför hunden alltid lyfts fram? Samma argument fanns i diskussionen om samkönade äktenskap.
Live and let live. Tro på det som är viktigt för dej. Satsa stenhårt på den form av familjegemenskap som du vet att rätt, men acceptera att någon annan kan ha en annorlunda familjegemenskap.
Det viktigaste är att alla parter i familjegemenskapen känner sig rättvist behandlade. Föreslår att envar kollar hur rättvist det är i ens familjegemenskap innan man kastar första stenen.
