I veckoslutet ska jag viga ett brudpar i Pedersöre kyrka. Den stora, gamla stenkyrkan får mig att känna mig liten. Den är så stor och ståtlig. Och jag är bara jag.
Kanske är det just så arkitekten tänkt sig att jag ska känna. Att jag är obetydlig i förhållande till den Gud som bär allt. Men i stället för att få mig att slappna av blir jag ängslig. Jag vet inte varför. Kanske hinner oron ikapp mig, medan jag mentalt förflyttar mig från domen till nåden: att Gud har älskat mig in i döden och tillbaka till livet igen. Hur liten jag än är.
När jag klev in under de väldiga pelarna, kom jag att tänka på sången: ”Jag är barn till en kung, barn till himmelens Gud.” Och efter det kändes det bra att stiga in i kyrkan. Efter det var jag som hemma.
Men det var egentligen inte det jag ville berätta om, utan om låten jag hörde på bilstereon på vägen därifrån. Det var Belinda Carlisles Heaven is a place on earth. Refrängen slutar, fritt översatt: ”Det sägs att i himlen kommer kärleken först. Vi ska göra jorden till en himmelsk plats.”
Det ligger mer vishet i det än åttiotalssoundet ger sken av. Mitt i ett helvete kan en bit himmel bryta fram, om någon tar en vid handen och säger: ”Kom, jag hjälper dig.”
Livet är inte det ena eller det andra. För de flesta är det väl både-och. Om vartannat. Men hur det än är, tror jag att himlen kan skymtas, när kärlek får driva människor.
