Man lär ska bli mer konservativ anefter man blir äldre. Själv har jag inte märkt att det skulle blivit så, men det kan bero på att jag inte längre är så mycket i kontakt med unga och däremed tror att jag är liberal fast jag inte kanske är det.
Till min förvåning märkte jag att en människas människorelationskunskaper inverkar på hur jag bedömer deras kunskaper. I mitt jobb anställer jag folk och brukar fästa märke vid deras civilstatus. Inte så, att jag tycker att en person i samboförhållande skulle vara sämre, utan mera om en person är gift för tredje gången eller något sådant.
Av orsak eller annan väcker det frågetecken hos mej om personen haft ett mera färggrannt familjeliv. Efter ovanligt långt övervägande (mera än 15 minuter, alltså) har jag kommit fram till att min hjärna tror att en person är mera pålitlig om familjelivet är till synes stabilt. Det är egentligen en lite konstig tanke, för inte är ett långt och monogamt förhållande bevis på att man har ett lyckligt familjeliv. Det är i många fall ett bevis på att man kan tänka långsiktigt eller kan upprätthålla en fasad länge. Man kunde tycka att det betyder att man som medarbetare också är långsiktig och stabil, men det är kanske inte vad man alltid är ute efter? Dessutom kan det vara ett tecken på att personen inte kan göra förändringar i sitt liv.
Varför anser vi månne att en person som är inne på andra eller trejde varvet är en mindre pålitlig person? Är pålitlighet det, att man gör det som förväntas? Är det alltid det vi vill att en person skall göra?
Tursamt nog verkar min syn på denna sak inte vara könsrelaterad. Det är ingen skillnad är det en man eller kvinna eller om denna person tycker om män eller kvinnor eller båda. Antalet långvariga förhållanden verkar vara relevant, inte kön eller sexuell läggning. Kan inte riktigt förklara detta.
Kanske det är såhär som vägen mot konservatism börjar? Skall följa med och rapportera vid passligt tillfälle.
