Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Människor som ser

29 apr , 2016, 10.40 Mia Anderssén-Löf

 

Jag sitter på mitt arbetsrum och vilar blicken på betonghusen utanför. De ser sömniga ut mot den grå himlen. Huvudet är fullt med tankar om godhet. Jag har precis sett Wasa Teaters pjäs Acts of Goodness som spelades i Shaumansalen, här på Campus Allegro.

Går det att skilja åt godhet och mod? Blir en god handling blir godare om det handlande subjektet betalar ett högt pris? Blir en god handling mindre god – kränkande? – om föremålet för tackar nej? Är det tanken som räknas? Eller resultatet?

Efter föreställningen uppmuntrades publiken att dela någon egen upplevelse av godhet. Oj. Det finns ju så många. Kanske jag har en alltför bred definition av godhet? Eller kanske är godhet både vanligare och vardagligare än min känsla för ordet berättar?

När jag tänker på godhet, tänker jag på maken, som två gånger om dagen åker till äldreboendet för att hjälpa sin fru att äta. På polisen som med sorg i blicken berättar att det svåraste med hans jobb är att föra alkoholister till häktet, eftersom de blir skräckslagna av sina hallucinationer när abstinensen kommer. På kyrkoherden som alltid tycks ha några minuter extra. På tandsköterskan, som lägger handen på min axel och säger: ”Han är en väldigt skicklig kirurg.”

För mig är det godhet. De sträcker sig längre än de skulle ha behövt göra, de gör något utöver det givna. Kärlek, snarare än plikt eller nyttotänk. Det är berättelser om människor som ser människan.

Om en skulle fråga dem om deras goda handlingar, skulle de antagligen bli förvånade. De skulle kanske säga: ”Jag gjorde bara mitt jobb” eller ”Så har jag aldrig tänkt på saken.” Men det är ändå de här handlingarna jag kommer att tänka på, när jag ska försöka ringa in vad godhet är.

Och det berättar något hoppfullt, tycker jag: att goda handlingar inte är något utopiskt. Tvärtom. Både i pjäsens berättelser och i mina egna handlar det om vardagliga situationer. En pensionär, en polis, en tandsköterska, en kyrkoherde. För att ta några exempel. Kunde likväl ha varit du, eller jag.

Den tankebanan leder till vardagen. Vilka människor har jag omkring mig? Vad kan jag göra för dem? Hur ska jag jobba för att inte blockeras av stress? Hur ska jag vårda om min tro och mitt hopp, så att jag också får kraft och mod att göra goda handlingar?

”Gud bor verkligen i oss. Det är den grundläggande sanningen om vilka vi är. Vi är varelser som har skapats till Guds avbild. Godheten är kärnan i vårt väsen.” – ärkebiskop Desmond Tutu

4 kommentarer

  1. Gunilla Björkman-Bobb skriver:

    Som funktionshindrad möter jag godhet överallt. Människorna som öppnar dörrar för mig, damen som hjälper mig ta av koftan inför yoga timmen, butikspersonalen som frågar om jag behöver en stol, fysioterapeuten som erbjuder mig ett glas vatten och tackar mig för att jag jobbar så hårt, sjuksköterskan som ger mig en kram… Det är som om jag ser godheten tydligare sedan jag insjuknade. Förr var jag alltför upptagen av att hinna med karriären, familjen, hemmet för att se verkligheten. Nu är verkligheten omkring mig fullt synlig, gripbar och enastående. Jag möter den i människor jag inte känner och människor jag inte förväntar mig någonting av. Det förvånar mig varje gång jag får uppleva det.

    • Mia Anderssén-Löf skriver:

      Tack för din kommentar, Gunilla! Det var härligt att höra! Det berättar något om vår kultur, att människor gärna hjälper, ser och hör.

      Jag känner igen det som du skriver, att en sjukdom kan förändra perspektivet, så att livet känns rikare. Hos mig väcker det frågor kring om vi i vår tid ser för kategoriskt på sjukt och friskt.

      • Gunilla Björkman-Bobb skriver:

        Ja-den nationella kulturen är avgörande då det gäller karaktären på synlighet. I Finland där jag bodde i två år efter mitt insjuknande kände jag mig udda som funktionshindrad, medan jag i mitt andra hemland USA, sedan 2015 inte känner mig lika udda. Jag tror det finns en större rädsla i den finska kulturen för det som är lite annorlunda. I USA får man spontant en hjälpande hand av främlingar, ett leende och ett ”How are you?” Jag tror det är otroligt viktigt att man i Finland lär sig att bemöta människor med öppenhet och utan rädsla. Det kan tyckas ytligt, men det gör en otrolig skillnad i det vardagliga umgänget. Ett leende och några vänliga ord gör mig glad och tacksam, hela dagen blir ljusare. Det krävs så lite och betyder så mycket. Synliggörandet är en kärleksfull handling.

        • Mia Anderssén-Löf skriver:

          Jag tror du har rätt i att det kan finnas ”en större rädsla” för det som är annorlunda i den finländska kulturen. Jag undrar hur det kommer sig. Jag tänker att hur bekväm man är med att möta nya situationer – som ju lätt uppkommer i mötet med det som är annorlunda – förmodligen är beroende av hur bekväm man är med att prova nya lösningar, med risk för att komma till korta. Kan man skratta åt sig själv om man gör bort sig? Kan man uthärda känslan av att vara bortkommen?

          Jag tänker på första gången jag skulle hälsa på en man som inte hade några händer. Jag såg förmodligen förvirrad ut i några sekunder; jag hade inga koncept för hur man hälsar utan att ta i hand. Sen fann jag mig och hälsade med en klapp på axeln i stället. Men det tog de där några sekunderna av vilsenhet. Nu har jag blivit bekant med den känslan och den skrämmer inte längre. Summa summarum tänker jag att rädslan för det som är annorlunda kanske handlar mindre om den som är annorlunda och mer om hur en känner inför sin egen litenhet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *