Vem är jag bakom mina prestationer och varifrån kommer min prestationsångest?
De frågorna har cirkulerat i mitt huvud under den senaste tiden. Min största utmaning, som många som läst mina tidigare inlägg säkert lagt märke till, är att tämja och tona ner mitt ”duktig flicka”-syndrom. Jag har allt för länge definierat mig själv som människa efter mina prestationer istället för det som finns bakom dem.
Med lite hjälp har jag varit tvungen omvärdera och förändra min relation till prestationer. Det kanske låter lätt, eller rent av självklart för många att inte lägga likamedtecken mellan sina prestationer och sig själv som person. Men för mig är det svårt. Det är ju så roligt och belönande när man lyckas med något. Och det är ju oftast i anknytning till någon prestation som man får komplimanger dessutom. Inte konstigt att man blir beroende av att prestera mera då. All uppmuntran är ju bästa moroten!
Självklart ska man prestera och göra sitt bästa, men det ska inte definiera en som person. För ifall man ser en lyckad prestation som en del av ens person, så ser man även en misslyckad prestation som det. Det känns ibland rent ut sagt löjligt att jag måste upprepa för mig själv som ett mantra att en misslyckad prestation inte gör mig till en sämre människa. Men så är det. Och jag tror det är många andra som också borde upprepa det för sig själv några gånger.
Istället ska jag försöka fokusera på det som är bakom mina prestationer. Vem är personen bakom och vad har den för egenskaper jag uppskattar och värdesätter mer än mina prestationer?
