Andetag

”Bokor!” säger tvååringen och pilar iväg till gungstolen intill bokhyllan. Tove Jansson. Astrid Lindgren. Alla de där berättelserna som jag inte kan tänka mig en barndom utan.

Vem ska trösta Knyttet är en av de böcker som vi läser nästan varje dag. Den handlar om Knyttet som flyr undan sin rädsla och ensamhet. Han får flaskpost av det om möjligt ännu räddare Skruttet och tar mod till sig. Han tar strid med alla rädslors moder, mårran, och biter henne i svansen. Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Jag har funderat på mårran. Hon figurerade i mina mardrömmar när jag var barn. Men vad är det egentligen som är så skrämmande med henne? Hon gör ju ingenting. Hon säger ju ingenting. Stinky, den lilla hårbollen, däremot, gör ju elakheter hela tiden. Men honom kan man rentav uppfatta som en i gänget.

Det är nu kanske bara det med mårran att det är svårt att förstå henne, att komma underfund med henne. Har hon fötter under sin gråa klänning, eller är hon mer som en grå geléklump? Och det där ansiktsuttrycket – ler hon, eller grinar hon, som ett ilsket djur? Vad vill hon? Söker hon sällskap? Är hon ute efter att stjäla något? Vill hon slåss och bråka? Hur slåss en mårra? Och varför blir allt fruset omkring henne?

Det är svårt att förhålla sig till något som en inte förstår. Slutligen blir det en fråga om ens egen tilltro eller skepticism. Biter jag det främmande i svansen, genast och liksom för säkerhets skull? Eller vågar jag initiera ett samtal?

Någon har sagt – jag minns tyvärr inte vem – att hur långt en vågar sig in i ett samtal är en funktion av hur mycket en litar på sin egen förmåga att hantera det som kan uppkomma i samtalet. Vad om knyttet i stället för att ”pigga upp sig med en arg och krigisk dans” och ”hugga sina tänder djupt in i mårrans svans” hade sagt: ”Hej! Du ser kall ut. Fryser du?”

Kanske hade mårran gjort pannkaka av knyttet. Eller kanske hade mårran blivit lite varmare och världen lite mindre fientlig. Kanske hade knyttet blivit tvunget att låta skruttet vänta för att gå och söka upp en filt och en varmvattenflaska åt den frusna mårran. Och vad hade det då blivit av det lyckliga slutet?

Kunskap är makt, sägs det. Kunskap och insikt ger mig makt över mina egna reaktioner och fördomar. När jag förstår är jag inte lika rädd, och när jag förstår har jag bättre förutsättningar att utkämpa de strider som behöver utkämpas. För nog finns det ondska och kyla, men kanske inte alltid där och i den form jag tänker mig. Och omvänt.