Så kom morgonen jag fruktat skulle komma. När bilen skramlar och luktar bränt. Men tack och lov, vi kom oss till dagis och till jobbet. Nu sitter jag och intalar mig att bilar kan skramla ibland utan att något är fel, att röklukten kanske kom utifrån. En trasig bil är som ett svart hål i rymden, dit resurser bara försvinner. Som ett skatteparadis för en statskassa.
Jag har hört många nyhetsuppdateringar och paneldiskussioner om #panamaskandalen under veckan som gått. Jag har nyfiket lyssnat efter hur det talas om den – om gränsen mellan lagligt och olagligt, om att något kan vara fel, även om det inte är olagligt.
På nyhetsmorgon i morse diskuterades moraliskt förfall. En kommentator oroade sig över den moraliska impotens som ekonomin lider av – som om det handlade om en medicinsk oförmåga.
Drar man saker till sin spets handlar det om människors rättspatos. Om integritet och självkänsla. Hur en väljer att göra i olika valsituationer beror på den argumentation en för inom sig själv. Och när en, två, tre väljer att gå över där staketet är lägst, blir det lätt den nya standarden, framför allt om det saknas medveten reflektion. Så skapas kulturer som kanske ingen önskade, men som blev till av moralisk erosion.
För de flesta finländare är skatteparadis något avlägset. Men alla finländare gör dagligen moraliska överväganden. I dag morse när jag lämnat av på dagis stod en äldre man och väntade vid ett övergångsställe. Jag inbillade mig att om jag saktar in kanske bilen drar en sista suck och stannar. Men jag såg hans trötta ansikte. Vad kommer han att tänka och känna, om jag inte stannar? Att jag inte anser honom värdig att bli sedd? Att jag inte respekterar honom och hans morgonpromenad? Kommer hans trötta blick att bli ännu tröttare? Och han i bilen bakom min, ser han det hela och tänker: ”Ja, i den här stan är det ju ingen som stannar för fotgängare, så varför skulle jag?” Om jag inte hade stannat, hade jag varit med om att bygga upp en kultur jag inte vill vara del av.
En helt vanlig vardag innehåller många sådana val och beslut. Åttiotusen, har jag läst någonstans (hur man nu empiriskt mäter det.) För någon handlar de besluten om hur pengar placeras och hur de placeringarna rapporteras. För mig handlar det om huruvida jag lämnar dörren öppen när jag sitter på mitt arbetsrum. Huruvida jag släpper tanken på multitasking, när min man vill berätta om något han läst.
Med den mängd beslut en dagligen fattar, är det givet att många av dem kommer att gå bara av farten, av sed och vana. Vårt ord moral härstammar för övrigt från latinets moralis, ”som har med sed att göra”. Så hur brukar jag göra? Varför?
Jag menar att även om vi lever i olika kontexter – jag kan t.ex. inte föreställa mig vad Nalle Wahlroos äter till frukost, men knappast havregrynsgröt – så är utmaningen ändå att leva så att en kan säga: ”Jag försöker göra det för andra som jag själv önskar att andra gör för mig.”
