”Pojkar får inte döpa flickor”. Så sade treåringen när vi gick hem från dagis här om dagen. Har inte en aning om hur barnet hade kommit till denna tanke. Kanske någon dagiskompis hade varit på ett dop och barnen sins emellan diskuterat fenomenet dop.
Intressant att barnet tyckte att pojkar inte får döpa flickor. Som förespråkare av jämställd ämbetsfördelning är det naturligtvis roligt det blev just åt det är hållet och inte tvärtom.
Eftersom jag har rikligt med fritid (främst nattetid) så funderade jag en stund på detta. Om nu dopet skall vara inkörsporten till livet så vore det kanske bättre att en kvinna gör det. Flickor har det ännu i dessa dagar så mycket mera uppförsbacke i livet än pojkar, så kanske det skulle vara bra med sherpa som verkligen vet rutten. O andra sidan är det väl inte prästen som fungerar som sherpa, det brukar väl vara faddrarna?
Men om man nu vill expandera tanken så kanske man kunde ha ett uppföljningssystem? Den prästen som döpt borde med, säg, 5 års mellanrum följa upp hur pilten mår och kolla om vägledning behövs? Jag inser att det finns byrokratiska och uppföljningstekniska utmaningar med detta resonemang, men man kunde tillsätta en arbetsgrupp som funderar på detta? Göra ett betänkande och förslag till diskussion?
Kanske ett sådant system kunde hjälpa till i den allt svårare vardagen som många har idag. Om sedan mera regelbunden kontakt behövs, finns diakoniverksamheten och i sista hand socialmyndigheterna. Den offentliga sektorn drar ner på sociala tjänster och samtidigt söker kyrkan sin plats i samhället. Någon kanske kan räkna ett plus ett?
Visst blir det många barn att följa med, men ett sådant system kunde hjälpa till med att aktivera den majoritet som för tillfället endast deltar vid dop, konfirmation, vigsel och begravning?
Kanske betyder det att man får göra lite mindre av någon annan verksamhet, men att rent konkret hjälpa sin nästa borde väl vara högt uppe på listan av verksamheter? Viktigare än mången annan verksamhet, om man frågar mej.
