Andetag

Som precis alla andra, har jag ibland en dålig dag. Dagar då kaffet smakar sämre, molnen är lite gråare och mungiporna faller mot sydligare breddgrader. Inget går smidigt eller känns trevligt. Man vill helst bara glömma dagen och återvända till djupet av sängen och grotta ner sig under duntäcket. Ibland finns det en orsak för melankolin och frustrationen, ibland inte. Trots det kommer de här dagarna ändå.

I dag har jag en sämre dag. Inte helt dålig, men sämre, utan någon specifik orsak. Jag är lite tystare, lite mer irriterad, ser lite mer nedstämd ut och är lite mindre inspirerad att få något utfört idag. Ändå på går livet runt om mig och jag måste vara delaktig på så gott jag kan utan att drabba omgivningen med min dag. För jag vill ju inte att oskyldiga människor ska vara tvungna att lida av min dåliga dag, vilket tyvärr händer ibland. Det är så lätt att man tar ut sin frustration på någon i närheten, och det ska man ju absolut inte få göra. Men det är ju ibland så svårt när man inte ska veta hur man ska kanalisera den där obotliga irritationen i kroppen.

Samtidigt tycker jag att det är en mänsklig rättighet att ha en dålig dag. Det är omöjligt att gå med skolsken i sinnet varje dag dygnet runt. Men det jag funderat på, är hur okej det är att visa sin omgivning att man har en dålig dag. Är det bättre att försöka dölja det så gott man kan eller ljuger man då för sig själv och sin omgivning? Är det socialt acceptabelt att ha dåliga dagar? Och i så fall, hur ofta? Och hur har man en dålig dag på bästa sätt?

Det ska jag fortsätta klura på medan jag fortsätter att ha en dålig dag.