Vardagstro och söndagstvivel
”Vad jag förväntar mig av kyrkan”. Så lyder en av rubrikerna i det essäprov i modersmål och litteratur som skrevs för en vecka sedan. Jag tycker rubriken är till den grad intressant att jag tänker passa på att lista några förväntningar. Du som läser får jättegärna komplettera listan med det du själv tycker är viktigt.
- Jag förväntar mig av kyrkan att den finns nära människan.
- Jag förväntar mig av kyrkan att den alltid värnar om de svagas och utsattas rättigheter.
- Jag förväntar mig av kyrkan att den vid behov är politisk och säger ifrån då sådana beslut fattas som riskera skada dess medlemmar och människor i allmänhet.
- Jag förväntar mig av kyrkan att den öppnar sina dörrar för precis alla, helt oberoende av bakgrund och vilka de är.
- Jag förväntar mig av kyrkan att den inte dömer.
- Jag förväntar mig av kyrkan att den erbjuder rum och möjlighet för andlig utveckling och fördjupning, för tro och religiös gemenskap.
- Jag förväntar mig också mycket annat av kyrkan, men det här var det jag kom på först, mina spontana och primära förväntningar.
Vad förväntar du dig av kyrkan?
Motfråga: Vad är kyrkan för dig? För mig är kyrkan Kristi kropp dvs de kristtrogna som lever i gemenskap med Jesus i ord och sakrament. Jag anar att kyrkan är mycket mera avlägsen för dig när jag läser dina svar till den ursprungliga frågan och därav min motfråga.
Vad i mina svar får dig att ana att kyrkan är ”mycket mera avlägsen” för mig (tänker anta att du jämför med dig själv här)?
Kyrkan är för mig en självklarhet, något som alltid varit en del av mitt liv, en väg till gemenskap med dem som tror på samma Gud som jag, något jag delar med alla dem som vill tro på att Jesus offrade sig själv för att våra synder ska bli förlåtna.
Det har funnits tider då jag inte har känt mig hemma i kyrkan, då den som institution har känts avlägsen.
Och det är kanske det som gör att du tror kyrkan är mycket mera avlägsen för mig än för dig; att din primära association är bilden av kristi kropp, den världsomspännande trosgemenskapen, medan jag tänker på institutionen här hemma i Finland, den som samlar in kyrkoskatt och gör mycket allmännyttigt.
Om du tillåter mig tolka in saker i din kommentar en sista gång, vill jag komma med ännu en gissning: kanske min tilltänkta distans till kyrkan beror på att du tror jag inte vet att nästan allt det jag förväntar mig av kyrkan är sådant den redan gör. Om det är fallet kan jag intyga att jag nog vet, tanken var inte att nödvändigtvis komma med något nytt, bara att räkna upp sådant jag tycker det är viktigt att kyrkan som institution sysslar med.
Tack för svaret!
Jag kanske tänkte mest på din första önskan att kyrkan ska vara nära människan, vilket låter konstigt i mina öron eftersom kyrkan är Människosonen Jesus och vi kristna människorna tillsammans = Kristi kropp. Efter inkarnationen kan jag inte tänka att kyrkan som sådan skulle kunna vara avlägsen för människor.
Förstås är kyrkan i nationell och samfundsmässig syfte en organisation men inte enligt kyrkans självförståelse. Kyrkans identitet är primärt att vara en organism , inte en organisation.
Jag kanske anade fel? Du vill ju beskriva kyrkan som personlig och identitetsskapande. Ursäkta att jag inte svarade på din ursprungliga fråga.
Mina förväntningar betyder så föga: jag hoppas och ber att jag tillsammans med min familj ska få leva i de heligas gemenskap enligt Guds ord och Kristi instiftelse, inget mer. Vår uppgift som kristna är att förvalta kristen tro och verka i trohet i en apostolisk och katolsk trosbekännelse.
Det blev för långt redan, ursäkta en gång till.
Mitt första svar på frågan vad jag förväntar mig av kyrkan är nog att hon förvaltar sakramenten. Jag vill inte leva utan nattvard, utan bikt, utan de sjukas smörjelse om och när jag blir sjuk eller skröplig… Men så är jag också katolik och det sakramentala livet ser annorlunda ut än i din lutherska kyrka.