Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Ekofasta

Överst

18 mar , 2016, 15.30 Mats Holmqvist

 

Min professor i teaterhögskolan började ofta lektionen eller repetitionen med frågan: Vad är överst?

Ofta blev det tyst. Tankarna vändes inåt. En och var gick igenom sina prioriteringar. Sina måsten. Sitt högst personliga fokus för tillfället. Vad är det som egentligen har betydelse, just nu, om jag ser på min situation?

Veckan som gick var det traktormarsch i landet. Senatstorget fylldes med bönder och traktorer. En mäktig syn. En ovanlig syn.  –  Enligt statsministern en tröstlös syn. Han sade sig ha blivit rörd på djupet. Odlarnas trängda situation var överst.

Det verkar som att väldigt många berörts och nåtts av den massiva manifestationen. Själv hörde jag till dem som stannade hemma och skötte gården och djuren medan de som kunde ta sig loss ställde sig på barrikaden. Det känns fint att responsen från icke-bönder, konsumenter, stadsbor varit så positiv till lantbrukarnas opinionsyttring. Det verkar ändå som att maten och dess tillblivelse, våra odlingsmarkers öde har en plats i finländarnas medvetande när man verkligen sätter sig ner och begrundar – vad som är överst. Biskoparna och kyrkans landsbygdskommitté yttrade sig också och uttryckte sitt stöd till oss bönder.  Det tycker jag är bra, är på sin plats. Är ytterst välkommet. För det är dags att envar tar sig en funderare över hur vi skall ha det i framtiden. Om jordbruksproduktionen körs i sank är det sannerligen inte enbart bondekåren som berörs.

May Wikström tar upp den här saken i sin ledare denna veckas nummer av Kyrkpressen (vecka 11). Tack för det! Det är sant varje ord du skriver. ”Idag är bonden osynlig, korna miltals från stan och kopplingen mellan att odla och att äta har brustit” skriver Wikström.

Just det brustna sammanhanget är något av vår tids tragedi. När de som äter maten inte ser vilket arbete som ligger bakom eller vilken omsorg som odlandet och djurhållningen kräver är det lätt hänt att man begränsar sig till att prioritera prisbildningen vid sina matinköp.

Den sammanlagda odlarerfarenheten som byggts upp från generation till generation går snabbt att förlora. En gammal indianvisdom säger att man skall blicka sju generationer framåt när man tar beslut som berör odlingsjorden och det levande. Det rimmar illa med kvartalsekonomins lagbundenheter.

När jag växte upp på 70-talet var vår bondgård till storleken ungefär som medeltalet. 10-15 ha och ungefär lika många kor. Fast vi hade inte kor då utan höns. Vi hade tusen hönor. Det kommer jag ihåg att jag skröt med på dagis, tyckte att det där med tusen lät häftigt. Idag arrenderar vi tolv hemman av den storleken och djurantalet har också ökat i ungefärlig proportion. Så om man tänker att jordbrukarna för fyrtio år sedan livnärde sin familj på den arealen så borde vi livnära 24 lantbrukare idag på den areal vi odlar. Med barn till blir det femtio personer. Men det gör det inte. Det räcker knappt till två som gör 70 timmars arbetsveckor.

Enligt naturresursinstitutet LUKE:s statistik var vi 50999 gårdar i Finland år 2015. Vi har i stort sett halverats sedan EU inträdet. Ändå odlar vi samma areal i Finland, dvs. gårdarnas storlek har hela tiden vuxit. Vi är alltså mindre och mindre bönder som gör mera arbete. Och mekaniseringsgraden ökar hela tiden.

En av den svenska ekoodlingens frontfigurer Gunnar Rudgren skriver i sin vision om lantbruket från 2010: ” Om man ställer insatt energi i förhållande till energi i maten som produceras, blir vi allt mindre energieffektiva i takt med mekaniseringen av jordbruket. Jämfört med 1940 använder vi idag fyra gånger så mycket energi till att producera dubbelt så mycket mat.

Rudgren fortsätter om kvävet: ”idag omsätter vi ca 100 gånger mer kväve än för 100 år sedan, och ökningen accelererar. 1960 producerade vi 75 kg spannmål per kilo kväve, idag bara 25 kg. Det leder till stora överskott som belastar ekosystemet.”

Så det som kan tyckas litet och enkelt då för fyrtio år sedan kanske när allt kommer omkring inte i själva verket var heller så futtigt. Om man får tro Gunnar Rudgren så var det t.om. effektivt. Och det som det småskaliga lantbruket hade framom vårt högteknologiska idag var en integrerad växt och djurhållning. 10-15 hektars lantbruken hade djur jämnt utspritt i hela landet.

Förutom större gårdsstorlekar och kraftigare mekanisering har den dalande lönsamheten på lantbruken tvingat fram högre specialiseringsgrad. Man koncentrerar sig på någon speciell nisch. Det här leder till monokulturer som istället för växelbruk fordrar intensivare bekämpning av sjukdomar och skadedjur. Också näringshushållningen blir bekymmersam när produktionsdjuren finns i en del av landet och spannmålsåkrarna i en annan. Så stort är inte nödvändigtvis vackrast ur alla perspektiv och den billiga maten kan visa sig trots allt bli dyr i längden.

Foto: Laura Johansson, Lvngroom

, , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *