– He er naasås lindo… , hörde jag kvinnan två cafébord längre bort säga åt sin väninna. De var tydligen inbegripna i en diskussion om husbygge och nu hade den replikerande kvinnans byggplaner stoppats av att någon ivrar för gamla åkerplättar där staden hade tänkt bjuda ut småhustomter. Med en sockerkringla på hälft och en husets kaffe i handen, insåg jag att denna någon var jag, och ”lindon” högst antagligen vår arrendeåker i hembyn.
Armbrytningen började två år tidigare när Karleby stad sände ut en information om att staden köpt ett åkerområde i Linnusperä för att kunna utöka sitt utbud av småhustomter. Vi reagerade på denna inbjudan till deltagande och bedömning, och gav vår syn på saken. Enligt vår mening har vi som samhälle inte längre råd att betrakta åkermarken som råmarksreserv och offra de bördigaste jordarna under asfalt och betong. För min hemby skulle det splittra det sista öppna fältet mellan redan anlagda småhusområden. Utgången var att stadsstyrelsen röstade ner sitt eget förslag för att efter nästa kommunalval ta upp planläggningen för området på nytt.
Orsaken till att vi har en motsättning mellan åkermarkens användningsändamål ligger i historien. Människor har slagit sig ner och samhällen uppkommit där var den bördigaste marken funnits, hos oss vanligen åstränder, dalgångar och åmynningar. Så länge produktionen och effektiviteten i lantbruket ökat har det inte utgjort något hot att vägar och städer också brett ut sig och ”ätit upp” odlingsjord. Den korta period av billigt fossilt bränsle, huvudsakligen bestående av olja , som vi upplevt, har gjort att några få procent av befolkningen nu mera är engagerad i primärproduktionen medan de allra flesta kan sysselsätta sig med annat. Det här har varit möjligt så länge ingen livsmedelsbrist rått. I västvärlden.
Idag finns tydliga tecken på att det som varit inte nödvändigtvis mera gäller. Under de senaste åren har vi upplevt matkriser där livsmedelspriset på kort tid rusat i höjden. Det här är nytt. Länge har vi vant oss vid att höra om problem med överproduktion och att berg av olika livsmedel måste slumpas bort.
Lägg därtill att vår självproduktionsgrad i landet minskat. Vår husdjursproduktion baserar sitt proteinbehov till stora delar på importerad soja och både lantbrukets drivmedel och gödselframställning är oljeberoende.
Vad händer om vår import av mat och energi på kort tid omöjliggörs? Och hur påverkas situationen av att världens befolkning kommer att uppgå till nio miljarder år 2050. Samtidigt kommer oljan som energikälla att fasas ut eller bli onåbart dyr.
Vi har en väldigt tyst debatt om de här frågorna i vårt land. Istället omger vi oss av en närmast hysterisk byggboom av både infrastruktur och byggnader som äter upp odlingsmark.
I Sverige har en ideell organisation ”Den goda jorden” tagit upp kampen för de här frågorna och i deras information kan man läsa en del intressanta fakta: Varje dag tas 275 ha odlingsjord i Europa i anspråk för bebyggelse och vägar. På ca. 25 år motsvarar det här hela Sveriges åkermark. (ca 2,6 milj. ha) 7 procent av Sveriges bästa åkermark i Skåne har bebyggts sedan 1961. 44 procent av skånska kommunernas kommande byggplaner ligger på åkermark.
Globalt försvinner mellan 5 och 10 miljoner hektar åkermark årligen. Totalt finns ca 1500 milj. ha. Här har exploatering för bebyggelse och vägar parallellt med ökenutbredning, försaltning och jorderosion en stor andel. Förlusten kompenseras årligen med nyröjning av regnskog på ca 8 miljoner hektar till ny åkermark. Dessa åkrar har dålig bördighet och vi förlorar oersättlig biologisk mångfald. Matjord är omöjligt att beställa från en fabrik. Endast naturen tillverkar den och leveranstiden är flera tusen år.
Det skulle vara oerhört intressant att ta del av motsvarande siffror gällande vårt land. Hurdana arealer av bördig odlingsmark läggs under asfalt varje år i Finland. Hur ser verkligheten ut bakom samhällsplanen att koncentrera befolkningen till tillväxtcentra. Till huvudstadsregionen. Själv har jag ställt frågan till min egen stad men inte fått några svar. Av de marker jag själv odlat under min livstid har ca. 40 ha åker hårdgjorts under samhällets råmarkspolitik.
Så ett av mina ekofasta gärningar blir att hålla de åkrar jag är i besittning av så bördiga som möjligt. Därtill försöker jag försvara dem från att bli omgjorda till asfalt och betong. Jag läste om en rörelse som bojkottar stormarketar som bygger sina affärer på gamla åkrar. Mitt barndomshem med omkringliggande åkermark finns numera under en av Finlands största matbutiker. Jag har inte ännu haft anledning att besöka den.
åkerjord, åkermark, asfalt, betong, ekobonde, Ekofasta, ekologisk odling, hårdgöring, hårdgöring av mark, lantbruk, mark, matjord, Mats Holmqvist, odlingsjord, råmark, stadsplanering
Mycket klokt skrivet!