Är det så, som det ser ut att vara? Troligtvis inte. För det mesta är det inte som det ser ut att vara. Och nu tänker jag inte i dystra postmoderna banor. Snarare är jag förväntansfull. Människor överraskar. Livet överraskar. Gud överraskar.
Som präst kommer jag ibland människor nära. Jag får ta del av historier och tankar. Sorg över det som aldrig blev. Vemod över det som inte borde ha blivit. Glädje, bitterhet, oro, lättnad. Ja, det ryms en hel del i ett liv.
Varje möte påminner mig om att inte dra förhastade slutsatser, att inte förutsätta att jag vet eller förstår på grund av vad jag ser. ”Kinden kan blomstra om hjärtat än blöder”, som det lyder i en psalm – men kinden kan också blomstra helt ärligt och okomplicerat. Ytan säger inte mycket om vad som händer i djupet.
Fastan gör snart ett avbrott i Midfastosöndagen, som bär det latinska namnet laetare, ”Gläd er”. Men halvvägs in i fastan tycker jag att det ju är just det jag gör. Jag behöver inget avbrott i fastan fördenskull. På ytan kan det se ut som om fastan är dyster och kall. Jag har skalat av, gett upp något. Men under ytan finns det mer rum nu. Plats för något nytt, något annat.
Men det finns olika slag av glädje. Och kanske är det just det Midfastosöndagen vill säga: att det ena inte utesluter det andra. Att både insidan och utsidan behöver få sin näring, och att Gud vill – och kan – möta både-och. Det är ju inte så att insida är andlighet plus, medan utsida är andlighet minus. Alltihop är en helhet, där det ena behöver det andra. För hur skulle en tro se ut, om det inte fanns ögon som såg den andra, kändes vid henne? Om det inte fanns armar som kunde hålla om? Fötter som kunde gå till mötes?
På samma sätt tänker jag om #ekofastan. En resa inåt är också en resa utåt. Att växa i tro är att växa i kärlek till miljön och människorna i den, eftersom Gud är kärlek. Och Gud ser till både insida och utsida, jag inte behöver rangordna olika aspekter av mig.
Så har några pusselbitar hittat sina platser och jag börjar se ett motiv framträda. Men vad är det? Jag börjar tro att jag kommer att se hela bilden först när de sista bitarna är på plats. Och det är det som är det spännande. Att få vara förväntansfull, att vara öppen för överraskningar.
