Morgonrutinen är över för idag. Jag har klätt barnet i ylletröja och skrapat frostiga vindrutor. Lämnat på dagis. Lämnat glasburkarna till ekopunkten. Nu sjunker jag ner vid skrivbordet med min kaffekopp och ögnar igenom dagens rubriker.
Jag kan känna att det blir allt svårare att läsa nyheterna. Händelser, ansikten och nyheter nuddar vid mitt medvetande. Och någonting i mig värjer sig mot det sättet att förhålla sig till människor – att nudda vid och notera, scrolla vidare. Alla nyheter handlar ju om människor, direkt eller indirekt. Förslaget om att familjeåterförening ska bli svårare drabbar människor med namn och fotoalbum. Krocken på motorvägen handlar om pappan på väg till jobbet som nu har flera månader av rehabilitering framför sig. Med eller utan igenkänningsfaktor, kan jag inte låta bli att beröras och uppröras, därför att människans värde är okränkbart.
Plötsligt förstår jag dem som kan sitta försjunkna över tidningen med sin kaffekopp i en trekvart. Det är ju det som skulle krävas, om man faktiskt ska läsa tidningen. Jag vill trycka på paus.
En nyhet som kom mig att trycka på paus den här morgonen var nyheten om bombhotet mot Kyrkostyrelsens hus på Södra Kajen i förra veckan. Även om kriminalöverkonstapeln inte bedömde hotet som allvarligt, har jag svårt att skaka av mig nyheten. Det gäller ju mina vänner, mina medarbetare. Hur mår de idag? Hur känns det för dem att komma till jobbet? De som blev kvar hemma vid köksbordet med flingor och mjölk, är de oroliga?
Jag vet ingenting om den som sände in hotet. Och hur långt jag än sträcker mig för att försöka förstå, ändrar det förstås inte på att hen är ansvarig för det hen sagt, skrivit och gjort.
Men jag vill gärna ta mitt ansvar för den kultur som har odlats fram, där människor stänger in sig i sina ekokammare. Jag vill försöka dra åt ett annat håll.
Därför tänker jag trycka på paus. Dröja vid nyheterna lite längre. Anstränga mig lite mer för att lyssna och förstå, också när jag inte själv håller med. Så att min medmänsklighet och eftertanke hinner med.
