Jag läser Laura Lindstedts roman Oneiron som belönades med Finlandiapriset år 2015. Boken har många förtjänster vilka jag inte i detta sammanhang tänker gå närmare in på. Det ni behöver känna till är intrigen: sju kvinnor möts strax efter döden i ett slags limbo. I limbot delar de sina berättelser med varandra*, men där sker något annat också.
Det som gör det största intrycket på mig, som väcker de starkaste reaktionerna, är hur Lindstedt skildrar det tillstånd karaktärerna befinner sig i strax efter att de dött: avsaknaden av elementära kroppsfunktioner som att andas, hur det är att finnas på att ställe där precis allt fattas. Jag blir stum av hur påtaglig den känsla av intighet som romanen förmedlar är. Då jag läser om hur tomt det ställe kvinnorna befinner sig på är, förstår jag att där faktiskt inte finns någonting. Jag förstår, men jag kan inte begripa. Jag vet inte hur det känns att inte ha en puls, att inte andas, att hela tiden inte stå på någonting alls. Det är faktiskt skickligt beskrivet.
Då jag läser påminns jag gång på gång om den ångest och skräck jag kände då jag som barn ansträngde mig till mitt yttersta då jag försökte föreställa mig vad som händer med en efter döden. Jag känner fasan inför insikten att ingen vet, jag kan fortfarande inte begripa att döden ligger någonstans utanför den mänskliga erfarenheten. Jag förstår men får inte grepp om att allting en dag kommer ta slut, inser att jag inte kan föreställa mig att liv bara upphör, att det enda som finns efter döden är tomrum och intighet.
Någonstans tänker jag att jag är 30, att det här inte längre borde skrämma mig, men det gör det lika fullt. Jag tycker det är jobbigt att inte veta vad som kommer sedan.
Hur är det med dig? Funderar du på livet efter döden? Vad tror du att kommer sedan, när livet en dag tar slut?
*Så verkar det åtminstone på basen av vad jag läst så här långt.
